Om demokrati och yttrandefrihet

Dilsa Demirbag skriver i DN; ” Alla ska ha rätten att förolämpa religioner i en demokrati,” här låter som om demokrati innebär förolämpa, att demokrati är fulländad eller om man gör/säger någonting-oavsett vad- i enlighet med demokrati så är det rätt! Demirbag måste ha slagit huvudet i väggen eller fuskat genom sina uppsatser om demokrati. Hade Churchill levt skulle han försvara mig med ”Demokrati är inte perfekt men det bästa alternativet bland existerande styrelseformer.”

Det är ju också rätt känt hur mycket positiva reaktioner man får i fall man kritiserar Islam i ett kristet land och jag gissar just på det som anledning till denna artikel. Fjäsk med andra ord.

Vart tog respekten, aktningen, vördnaden, omtanken, hänsynen, högaktningen, uppskattning och kärleken mellan människor vägen? Ska vi verkligen lämna allt det bakom oss och börja agera och reagera utifrån ideologier eller styrelseskick vilka de flesta människor inte förstår sig på?

Det bästa vore om Dilsa gick på en kurs och lärde sig lite om det sociala livet..om vett och etikett..henne vill jag aldrig se mer. Och du, jag kan inte säga -vi ses i nästa liv- för när jag befinner mig i himmelen och pillar mig i naveln kommer du ha dunstat bort till intet!

 

Annonser

Vi kurder kan också lyckas

Som bekant blåste, under 1800-talet, nationalismens vindar över Europa men de vindarna nådde aldrig Kurdistan och vi blev aldrig en nationalstat trots att Kurdistan hade funnits i Mesopotamien i tusentals år. Vårt lands styckades och ockuperades och vårt folk fråntogs sin individualitet. Allt som hade med Kurdistan att göra var förbjuden och möjligheten att ta reda på sanningen var minimal. Idag finns det däremot, tack vare bl. a. internet, en drös av kunskapskällor. Det i sin tur har fått åtskilliga kurdiska  ungdomar runt om i världen att ta reda på sanningen om deras historiska bakgrund. Det har inte varit lika lätt för alla, som i mitt fall, utan många befinner sig just i en identitetskris eftersom de inte riktig vet hur de ska förhålla sig till den nyvunna sanningen. Ska de fortsätta kalla sig för turkar/araber eller iranier och tala och lära sina barn de språken eller ska de lämna allt det bakom sig och börja se sig själva som kurder och tala sitt eget modersmål kurdiska och kämpa för Kurdistans självständighet?

Nelson Mandela lyckades störta världens mest rasistiska apartheidsystem i Sydafrika. Mandela, precis som vår ledare, Abdullah Öcalan, satt fängslad på en ö och hade stämplats som terrorist. Idag finns det Mandeladagen inrättat av självaste FN. Därtill lyckades Mahatma Gandhi besegra kolonialmakten, Storbritannien, och skapade en självständig Indien.

Vi kan också lyckas men vi måste först och främst tro på oss själva.

 

Min inre resa

Min inre resa

Små och stora uppror, den inre resan! Människan måste vara fri, hon måste vara fri för att vara kreativ, balanserad och lugn. Den egna viljan måste få utlopp för den inre harmonin och tillfredsställelsen. Men vad sker i den inre världen när denna vilja kvävs av statsmakten?

Jag vill först och främst berätta att jag föddes och växte upp i ett land som ni kallar för Turkiet (för mig är det stöldgods) framtill jag var drygt 15 år och flyttade till Sverige. I turkiska skolor fick vi lära oss att Turkiet är starkast och bäst i världen och att jag tillsammans med alla andra kurder i Turkiet egentligen var turkar. Emellertid när jag flyttade till Sverige upptäckte jag att ett stort antal turkar jobbade på restauranger som pizzabagare och andra som städare. Massa frågor dök då upp i mitt huvud. Jag frågade mig själv och mina föräldrar om varför turkar jobbade som pizzabagare och städare? Var inte de starkast och bäst i världen såsom lärarna hade berättat för oss skolan i Turkiet? Så var det naturligtvis inte, utan vi hade blivit hjärntvättade av det turkiska utbildningsministeriet för att glömma vår kurdiska identitet. De enda kunskapskällor som fanns då tillhandahölls enbart av turkiska skolverket. Vi fick med andra ord lära oss sådant som passade turkarnas politiska och ekonomiska intressen.

Jag agades också av lärarna i skolan när jag talade kurdiska i Turkiet vilket fick mig tro, barn som jag var då, att det var ett fult språk jag helst skulle undvika. Men bemöttes med vänlighet av både lärarna och eleverna om jag talade turkiska med dem. Det hade satt sina psykologiska spår vilket fick mig att undvika kurdiska i offentliga sammanhang i både Turkiet och under mina första år i Sverige i tron att det var ett primitivt språk. Jag försökte då lära mig så bra turkiska som möjligt där liksom svenska här i Sverige. Eftersom dessa var utbildningsspråken och jag ville inte vara sämre.

Eftersom detta hade följt mig med flytten till Sverige talade jag gärna turkiska i min omgivning under mina första år i Sverige. Detta var innan jag behärskade svenska språket så pass bra att jag förmådde mig att lägga turkiskan åt sidan och började kommunicerade mest på svenska istället. För nu var svenskan viktigt för att få en bra utbildning och därmed säkra en bra framtid. Här fanns det inte heller utrymme för kurdiska än så länge. 

Det är också anledningen till att jag hade hunnit bli 27 år och kunde varken läsa eller skriva på kurdiska. Mitt eget modersmål! Mina språkliga kunskaper i kurdiska bestod enbart av talspråk och det hade jag mina föräldrar att tacka för. Jag var på samma gång modfälld och förargad. Jag var också bedrövad och nedslagen när jag fick insikten om vad jag hade blivit bestulen på och vad vi som folk hade gått miste om.

Denna insikt fick jag för cirka fem år sedan. Jag fick mig en ”örfil”, jag ryckte till, jag öppnade mina ögon och jag bemöttes av ett starkt ljus som bländade mig intensivt. Efter några sekunder, när väl ögonen hade vant sig vid ljuset, kunde jag urskilja substanserna av de konkreta förhållandena. Min hypnos hade upphört att existera och ersattes nu av tryggheten och stillheten det starka ljuset ingav mig. Jag kände harmonin först absorberas och sedan börja cirkuleras i hela min kropp. Jag kände mig pånyttfödd, jag var i nirvana. Jag hade hittat mig själv och jag hade fått min riktiga identitet. Jag slängde då av mig den mörka och smutsiga assimileringskappan som jag burit på så länge…/…/ Så kände jag när jag hade läst klart boken ”Kurdistan landet som icke är” av Ingmar Karlsson.

Jag började revoltera, göra uppror. Jag hade insett sanningen och jag skulle göra allt i min makt för att återställa ordningen. Vi hade berövats vår identitet och jag skulle se till, tillsammans med mina landsmän, att vi återfår vår nationella identitet.  Vi hade blivit bestulna på vårt språk, vår kultur, vår historia, vår geografi, vår musik, vår dans, vår litteratur och vårt arv. Det som skapar jaget hade suddats bort och ersatts av ett falskt alter ego. Dessa giriga och maktgalna diktaturer hade gjort allt i sin makt för att neutralisera och förgöra oss kurder. Men de lyckades inte! Visst visste jag, trots allt, att jag var kurd och mitt modersmål var kurdiska från början men det handlade mer om det personliga planet, att stå för mitt kurdiska och skydda det utifrån mig som individ vilket var anledningen till konflikter med turkiska nationalister under gymnasietiden i Turkiet. Men det var långtifrån en medvetenhet och försvar av Kurdistan och kurders förtryck, långtifrån det ideologiska planet med vilken en frihetskamp bedrivs. Hypnosen var, antagligen, så pass stark att jag inte riktigt förstod innebörden av det då. 

Från att ha varit kluven, vilse och obalanserad som en konsekvens av övermaktens politiska och ekonomiska ambitioner, blev jag en säker, trygg och harmonisk person. Ett överseende, förståelse och tolerans föddes i mitt inre. Denna harmoni och säkerhet skulle komma att yttra sig i skilda former till att gagna vårt nationella intresse.

Här kan jag dra paralleller med hipsternas revolt mot samhället på 50-talet, med oss ungkurdernas revolt mot de fyra totalitära regimerna, nämligen Iran, Irak, Turkiet och Syrien som ockuperar och styr Kurdistan med järnhand.  Min inre resa har precis börjat och vägen är lång och taggig, det vet jag. Våra enda metoder är uppror, hårt arbete och civilolydnad för att förmå diktatoriska makthavare att hörsamma våra krav om frihet och självständighet. När väl så sker kan vi skapa oss en egen identitet. En äkta identitet.

Precis som En generation i identitetskris, ”De må sakna politisk ideologi men drivkraften bakom deras handlingar är till vis del samma som samhällsrevoltörerna i hipsters barndom,” saknar också våra kurdiska ungdomar, till stor del, sina riktiga identiteter. Detta måste förändras och det kan bara vi själva åstadkomma.

Därtill känner jag ytterligare hopp när jag läser om och känner till Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi och om vad de har åstadkommit . Jag känner att vi kurder kan också  lyckas besegra övermakten och bilda vår egen suveräna stat. Det mod, stolthet och styrka vi kurder har inom oss kan aldrig kvävas av någon regim. Vi behöver endast inse vad vi är kapabla till och agera utifrån det. Och på så sätt kan vi också lyckas med att komma ur vår identitetskris och därigenom bli starka individer som kan stå rakryggad med bägge fötterna stadigt på jorden. Och med en inre tillfredsställelse och harmoni bortom vårt medvetande kan vi även kreera vår egen framtid.

 

 

 

 

Vänlighet

Jag kommer till en vis skola där jag ska tolka. Precis innanför skolans port träffar jag både lärare och rektor. De frågar vänlig om mitt ärende. Jag berättar då att jag ska tolka till en förälder. Rektorn hänvisar mig först till personalrummet för att ta en fika medan jag väntar. Sedan frågar han när jag ska börja-om en timma-svarar jag. ”Men då ska du absolut få äta lunch med oss i matsalen. Vi bjuder på det. Inte ska du vänta en hel timma där inne i lärarrummet,” och drar mig i princip med sig till elevernas matsal…Inte visste jag att det fanns människor som var så varma och vänliga.  De regler och lagar som finns runt omkring  oss har gjort oss lite robotiserade och därigenom distanserat oss lite från varandra. Vi har, på vägen, glömt hur kontakten med medmänniskan ska var..tyvärr. Men då blev jag påmind om det av en vis rektor.

 

Väckarklockan

dekad-vackarklocka__0110719_PE262840_S4Kl 07.00 ringer den lilla svarta klockan och jag rycker till. Jag kastar en blick på den och snoozar den lika snabbt. Innerst inne får jag lust att slänga den i väggen en gång för alla. Men den ringer igen lika snabbt och jag måste upp. Jag kravlar mig till badrummet och kan knappt öppna mina ögon. Jag är morgontrött, jag är mycket morgontrött. Medan jag är i badrummet dyker det upp massvis med märkliga tankar- kan inte världen bara gå under/ska jag sluta jobba eller ska jag hitta på något för att slippa jobba idag!? Men nej arbetet måste utföras dagligen..for det också igenom mitt huvud.

När jag har slängt på mig mina kläder, tryckt ner någon macka-om ens det- och fått i mig lite koffein springer jag antingen till bussen eller T-banan-brukar missa bägge-. Efter en kort resa är jag framme. När jag sedan kommer fram till arbetsplatsen och ser otåliga väntande klienter/patienter som inte har kunnat göra sig förstådda ser jag lite ljusglimtar i en grå vardag. Det går upp för mig att jag har en funktion i samhället som måste uppfyllas varje vardag. Att det är mitt ansvar och att det är mitt jobb att göra det möjligt för dessa människor att kommunicera med omvärlden.

Gamla, sjuka och hjälplösa människor som är i absolut behov av hjälp. De får läkarvård och de får råd av handläggare efter handläggare. De blir fullproppade med information i mängder som de knappt förstår, även på sina egna modersmål. Ord som onkologi, nefrologi, asigmatisk, glaskroppsrummet, senhinna etc. dyker upp. Behandlingstid, kontoöversikt, ansökningsperiod, sociallagen mm är andra ord som gör sig hörda men inte förstådda av stackars gamla som knapps sett en skolbänk. Jag anstränger mig och förklarar i det mån jag klarar av…

Snart är det lunch och det kurrar redan i min mage. Den klena frukosten börjar visa sina symptom. Det blir en lika stressigt lunch och jag måste skynda mig iväg till nästa uppdrag. Under resten av arbetsdagen träffar jag fler patienter och klienter och jag hör flera ovardagliga ord som ingen dödlig känner till. Arbetsdagen lider nu mot sitt slut och jag känner mig trött och utmattad. Men stressen däremot är borta och jag känner en vis lugn i kroppen nu. Jag är snart hemma och längtar efter att få slänga mig i soffan och få vila lite.

Jag kommer hem och in genom dörren till mitt rum och ser den där svarta klockan. Jag ler, jag känner en inre belåtenhet-och glädje. Tack vare den där lilla mojängen har jag åstadkommit något och jag har uppfyllt min funktion. Jag tittar på klockan igen och ler en gång till innan jag sjunker i soffan och sluter mina ögon i sisådär en halv timma framåt…

 

Kurdistan

Kurdistan

Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är mina vingårdar?
Var är mina åkrar?
Fienden har ockuperat allt!
Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är min kultur?
Var är min folklore?
Ingenting finns mera!
Fienden har tagit allt!
Var är mitt land, mitt Kurdistan,
min röda ros?
Jag  söker mitt Kurdistan,
men jag finner det inte!
Kurdistan har fött oss
vår hembygd har gjort oss till
människor…
Natten är snart över,
sedan kommer dagen!
Jag ska inte glömma dig, nej!
Nej! Mitt land Kurdistan
dig glömmer jag jag aldrig!

av Sivan

Vägen genom fruktträdgårdarna

Vägen genom fruktträdgårdarna

Innan du når din längtans by ringlar sig stigen
likt en orm in bland fruktträdgårdarna
Den lätta brisen i skuggan av valnöts-och
mullbärsträden torkar svetten från den
vandrarens panna.
”Förtröttas inte!” De många lövsalarnas hälsingsrop
gör den enformiga vägen från fruktträdgårdarna till
fruktträdgård att vandra.
”Frid vare med dig, du frände vid foten av
valnötsträdet” är den trötte vandrares hälsning
till de gamla och svaga.
”Välkommen på min näthinna, min lurvige vän,
min ekorre där uppe i trädet, mitt livliga barn!”
Du fortsätter att gå, från en terrass till en annan;
till slut når du äntligen fram till utkanten av
bebyggelsen

Goran, Abduilah Bag, född 1904

Newroz födelse

För att kunna vara nära henne böjde han sig oskyldigt framåt till den hattbeklädda jungfrun som fnittrade glatt och stod en bit ifrån honom i den unga vår solen. Det lätt inte vänta på sig innan hon besvarade hans ömma blickar och mötte honom i en varm omfamning som förkroppsligade hennes passion och öppnade hennes hjärtas innersta för honom. De stod nu och skådade det liv som spirade ur jordkällan vars samexistens med solen gjorde det möjligt för otaliga varierande livsformer att ta sina första steg mot ett varaktigt liv. Det var slutet av mars och redan hade snön smält bort för att lämna plats åt de blommande träden. Gräset blev grönare med en gång, fåglar kunde synas i grupper flaxande på trädkronorna.  Myrorna som gick i linjer, som om rutten vore förutbestämd, såg ut att ha bråttom med att fylla på förråden, färggranna fjärilar flög i cirklar nära marken för att landa på en och annan grästopp. Bina sög oavbrutet på orkidéernas nektar utan att lägga märke till de små larverna som hade klamrat sig fast på stjälkarna och klättrade upp om än med stor försiktighet. En sköldpadda unge gick i litet virrvarr och stannade till då och då för att dra in huvudet av rädsla för att upptäckas av något rovdjur som kunde vara till fara. Faunan och floran hade åter fått liv, det är Newroz…!

Numan Semsuri