Demokratisk konfederation

Bild”Det pro-kurdiska partiet BDP som av många anses vara PKK:s språkrör i det turkiska parlamentet har länge använt begreppet ”demokratisk oberoende” (xweseriya demokratik) som sitt politiska mål. Egentligen var det DTP (BDP:s föregångare) som var först med att presentera ”demokratisk oberoende” år 2007.

Vad menas med demokratisk oberoende? Det är ett begrepp som inte riktigt många förstår. Det tidigare begreppet ”konfederalism” som presenterades 2005 som en modell av Abdullah Öcalan skapade också en hel del kontroverser, då det var ett relativt nytt begrepp bland kurdiska motståndsrörelser. Istället för att skriva en genomgående analys av vad dessa begrepp innebär pekar jag mot Baskien i detta fall.

Allt som är nytt mottas oftast med skepticism till en början. Dels vill man konkret veta vad det innebär, dels ifall det överhuvudtaget är ett system som är realistiskt hållbart? Det är av denna anledning jag vill statuera Baskien som ett exempel. Det är en region som många ledande personer har refererat till. 1995 hade en amerikansk journalist, David Korn skickat en rad frågor till Abdullah Öcalan gällande partiets ideologi och politiska mål varpå Öcalan svarade: ”Det går inte att jämföra PKK med ett klassiskt kommunistiskt parti. Det stämmer att socialism var partiets officiella ideologi, men det var alltid baserat på vetenskapliga grunder. Vi försöker utforma en socialistisk modell som baseras på den kurdiska realiteten. Vår socialism tillåter inte staten att trampa på den enskilda individens frihet”. Detta uttalande bygger på Öcalans kritik mot kommunismen under Sovjetunionen. Han ska vid en intervju ha sagt ”kommunismen gjorde allt för staten men inget för människan”. Öcalan fortsatte vidare med att besvara David Korns frågor genom att använda bland annat den spanska modellen som ett bra exempel.

Öcalan skulle sedan fortsätta på samma linje 1998 när han befann sig i Rom. Han presenterade då en sju-stegs plan och kungjorde: ”Vi strävar efter samma mål som baskerna och irländarna. Vi kräver frihet, autonomi, respekt för vår kultur och språk samt demokrati (för hela Turkiet)”. Även idag ser vi KCK:s verkställande råds ordförande Murat Karayilan peka mot Spanien som exempel. Karayilan menar att gerillan skulle vara beredda att lämna över sina vapen till FN och lägga ner den väpnade kampen ifall man skulle åtnjuta samma grad av autonomi som råder i dem spanska regionerna.

I syfte att klarlägga vad PKK avser att uppnå kommer jag nedan i stora drag att beskriva hur Spanien styrs.

Efter den hänsynslöse general Francos död 1975 genomgick landet en snabb demokratiseringsprocess. Man genomförde ett referendum om politiska reformer redan året därpå, för att 1977 kunna hålla fria val. Detta innebar att Spanien fick en helt ny demokratisk författning (konstitution). Likt dagens Turkiet så fanns det även militära krafter inom Spanien som försökte förhindra demokratiprocessen. I Spanien genomfördes en militärkupp 1981, men som dock stoppades tack vare kung Juan Carlos. De socialistiska krafterna hade lyckats röja undan militären och banat vägen för ett framgångsrikt och demokratiskt Spanien. Landet blev även senare medlem i EU, vilket gav ekonomin ett stort lyft, främst inom turistsektorn.

Spanien består till följd av konstitutionen utav 17 autonoma regioner. Varje region är i sin tur indelad i provinser, där landet består totalt av 50 provinser. Turkiet å andra sidan är rent geografiskt indelat i 7 regioner med totalt 81 provinser. BDP vill dela in Turkiet i 26 autonoma regioner med sina tillhörande provinser. De spanska regionerna är bundna till konstitutionen som betonar statens territoriella integritet (suveränitet) men som samtidigt skyddar varje nations rättigheter inom Spanien. Varje autonom region har sin egen ”statute” som är ett juridiskt bindande dokument som i princip delger regionens skyldigheter och rättigheter. Graden av autonomi kan skifta mellan olika regioner beroende på deras förhållande, historik och nationalitet. Detta sker givetvis i samråd med centralregeringen.

Spanien anses av många vara det mest decentraliserade landet i hela Europa.
Varje autonom region har sin egen flagga, parlament, regering, domstol och i vissa fall egen säkerhetsstyrka. Regionerna är som sagt indelade i flera provinser. Dock börjar maktdelningen på kommunnivå, då varje provins består av flera kommuner. Folket väljer vid varje val ut sina representanter som ska sköta varje kommuns interna affärer. Beslutsfattandet börjar alltså redan på gräsrotsnivå. Man hanterar områden såsom utbildning, sjukvård, kultur, infrastruktur samt ekonomi. För att ge ytterligare en fingervisning på maktfördelningen så finns det statistik som visar att centralregeringen står för 18 % av offentliga utgifter, regionerna för 38 %, kommunerna för 13 % och socialförsäkringen står för resten.

Ifall man tittar lite närmare på en specifik region, nämligen den baskiska regionen, så kan man finna en del likheter med den kurdiska situationen. Basker är nämligen ett folkslag som är splittrat mellan två länder – Spanien och Frankrike. Många baskiska nationalister drömmer om en baskisk nationalstat. Rent historiskt har båda dessa stater (Spanien och Frankrike) framförallt försökt utplåna det baskiska språket. General Franco förbjöd det baskiska språket, vilket har kommit att sätta djupa spår bland det baskiska folket. Det baskiska språket har även sina dialekter som i sin tur har försvårat den interna kommunikationen, och man har aldrig riktigt kunnat skapa ett slags ”riksbaskiska”. Idag är det baskiska språket tillsammans med spanska dem officiella språken i regionen. Det ska även tilläggas att spanska är obligatoriskt i lärosystemet för alla regioner. Enligt statistiska källor kan endast cirka 25 % av den totala baskiska befolkningen prata baskiska. Ifall man tittar på åldern så är majoriteten ungdomar mellan 16-25 år som kan tala flytande baskiska. Detta visar på att ända sedan baskiska har erkänts som ett officiellt språk och tillåtits undervisas så har man lyckats återuppliva språket. Bland basker som är 65+ är det endast ett fåtal procent som kan tala baskiska, vilket är ett resultat av assimileringspolitiken under Francos tid. Trots dem språkliga och geografiska barriärerna så ingår båda baskiska regionerna i någon slags ”lös konfederation” över den spansk-franska gränsen. Detta kan efterliknas den modell som Abdullah Öcalan har föreslagit. Det finns inget i den spanska konstitutionen som betecknar Spanien som en federal stat, därför kan inte heller lösningen kallas för federalism. Däremot är det ett system som är väldigt nära federalismen.

Syftet med denna krönika är att visa felen på den västerländska myten om att PKK är en marxist-leninistisk organisation som strävar efter en oberoende nationalstat. Syftet är även att använda ett konkret exempel på hur demokratisk autonomi kan fungera.

KCK (”PKK”) är en paraplyorganisation som omfattar ett stort antal organisationer. Dess övergripande mål är att uppnå regional oberoende där man organiserar sig på lokalnivå och där beslutsfattandet sker på gräsrotsnivå likt den spanska modellen. Precis som baskerna vill man även ingå i en lös konfederation tillsammans med övriga kurdiska delar. Ideologin grundar sig på en socialism som är baserad på kurdernas nuvarande förhållande och omständigheter. Denna modell har tagits fram av KCK:s symboliska ledare – Abdullah Öcalan.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s