Väckarklockan

dekad-vackarklocka__0110719_PE262840_S4Kl 07.00 ringer den lilla svarta klockan och jag rycker till. Jag kastar en blick på den och snoozar den lika snabbt. Innerst inne får jag lust att slänga den i väggen en gång för alla. Men den ringer igen lika snabbt och jag måste upp. Jag kravlar mig till badrummet och kan knappt öppna mina ögon. Jag är morgontrött, jag är mycket morgontrött. Medan jag är i badrummet dyker det upp massvis med märkliga tankar- kan inte världen bara gå under/ska jag sluta jobba eller ska jag hitta på något för att slippa jobba idag!? Men nej arbetet måste utföras dagligen..for det också igenom mitt huvud.

När jag har slängt på mig mina kläder, tryckt ner någon macka-om ens det- och fått i mig lite koffein springer jag antingen till bussen eller T-banan-brukar missa bägge-. Efter en kort resa är jag framme. När jag sedan kommer fram till arbetsplatsen och ser otåliga väntande klienter/patienter som inte har kunnat göra sig förstådda ser jag lite ljusglimtar i en grå vardag. Det går upp för mig att jag har en funktion i samhället som måste uppfyllas varje vardag. Att det är mitt ansvar och att det är mitt jobb att göra det möjligt för dessa människor att kommunicera med omvärlden.

Gamla, sjuka och hjälplösa människor som är i absolut behov av hjälp. De får läkarvård och de får råd av handläggare efter handläggare. De blir fullproppade med information i mängder som de knappt förstår, även på sina egna modersmål. Ord som onkologi, nefrologi, asigmatisk, glaskroppsrummet, senhinna etc. dyker upp. Behandlingstid, kontoöversikt, ansökningsperiod, sociallagen mm är andra ord som gör sig hörda men inte förstådda av stackars gamla som knapps sett en skolbänk. Jag anstränger mig och förklarar i det mån jag klarar av…

Snart är det lunch och det kurrar redan i min mage. Den klena frukosten börjar visa sina symptom. Det blir en lika stressigt lunch och jag måste skynda mig iväg till nästa uppdrag. Under resten av arbetsdagen träffar jag fler patienter och klienter och jag hör flera ovardagliga ord som ingen dödlig känner till. Arbetsdagen lider nu mot sitt slut och jag känner mig trött och utmattad. Men stressen däremot är borta och jag känner en vis lugn i kroppen nu. Jag är snart hemma och längtar efter att få slänga mig i soffan och få vila lite.

Jag kommer hem och in genom dörren till mitt rum och ser den där svarta klockan. Jag ler, jag känner en inre belåtenhet-och glädje. Tack vare den där lilla mojängen har jag åstadkommit något och jag har uppfyllt min funktion. Jag tittar på klockan igen och ler en gång till innan jag sjunker i soffan och sluter mina ögon i sisådär en halv timma framåt…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s