Min inre resa

Min inre resa

Små och stora uppror, den inre resan! Människan måste vara fri, hon måste vara fri för att vara kreativ, balanserad och lugn. Den egna viljan måste få utlopp för den inre harmonin och tillfredsställelsen. Men vad sker i den inre världen när denna vilja kvävs av statsmakten?

Jag vill först och främst berätta att jag föddes och växte upp i ett land som ni kallar för Turkiet (för mig är det stöldgods) framtill jag var drygt 15 år och flyttade till Sverige. I turkiska skolor fick vi lära oss att Turkiet är starkast och bäst i världen och att jag tillsammans med alla andra kurder i Turkiet egentligen var turkar. Emellertid när jag flyttade till Sverige upptäckte jag att ett stort antal turkar jobbade på restauranger som pizzabagare och andra som städare. Massa frågor dök då upp i mitt huvud. Jag frågade mig själv och mina föräldrar om varför turkar jobbade som pizzabagare och städare? Var inte de starkast och bäst i världen såsom lärarna hade berättat för oss skolan i Turkiet? Så var det naturligtvis inte, utan vi hade blivit hjärntvättade av det turkiska utbildningsministeriet för att glömma vår kurdiska identitet. De enda kunskapskällor som fanns då tillhandahölls enbart av turkiska skolverket. Vi fick med andra ord lära oss sådant som passade turkarnas politiska och ekonomiska intressen.

Jag agades också av lärarna i skolan när jag talade kurdiska i Turkiet vilket fick mig tro, barn som jag var då, att det var ett fult språk jag helst skulle undvika. Men bemöttes med vänlighet av både lärarna och eleverna om jag talade turkiska med dem. Det hade satt sina psykologiska spår vilket fick mig att undvika kurdiska i offentliga sammanhang i både Turkiet och under mina första år i Sverige i tron att det var ett primitivt språk. Jag försökte då lära mig så bra turkiska som möjligt där liksom svenska här i Sverige. Eftersom dessa var utbildningsspråken och jag ville inte vara sämre.

Eftersom detta hade följt mig med flytten till Sverige talade jag gärna turkiska i min omgivning under mina första år i Sverige. Detta var innan jag behärskade svenska språket så pass bra att jag förmådde mig att lägga turkiskan åt sidan och började kommunicerade mest på svenska istället. För nu var svenskan viktigt för att få en bra utbildning och därmed säkra en bra framtid. Här fanns det inte heller utrymme för kurdiska än så länge. 

Det är också anledningen till att jag hade hunnit bli 27 år och kunde varken läsa eller skriva på kurdiska. Mitt eget modersmål! Mina språkliga kunskaper i kurdiska bestod enbart av talspråk och det hade jag mina föräldrar att tacka för. Jag var på samma gång modfälld och förargad. Jag var också bedrövad och nedslagen när jag fick insikten om vad jag hade blivit bestulen på och vad vi som folk hade gått miste om.

Denna insikt fick jag för cirka fem år sedan. Jag fick mig en ”örfil”, jag ryckte till, jag öppnade mina ögon och jag bemöttes av ett starkt ljus som bländade mig intensivt. Efter några sekunder, när väl ögonen hade vant sig vid ljuset, kunde jag urskilja substanserna av de konkreta förhållandena. Min hypnos hade upphört att existera och ersattes nu av tryggheten och stillheten det starka ljuset ingav mig. Jag kände harmonin först absorberas och sedan börja cirkuleras i hela min kropp. Jag kände mig pånyttfödd, jag var i nirvana. Jag hade hittat mig själv och jag hade fått min riktiga identitet. Jag slängde då av mig den mörka och smutsiga assimileringskappan som jag burit på så länge…/…/ Så kände jag när jag hade läst klart boken ”Kurdistan landet som icke är” av Ingmar Karlsson.

Jag började revoltera, göra uppror. Jag hade insett sanningen och jag skulle göra allt i min makt för att återställa ordningen. Vi hade berövats vår identitet och jag skulle se till, tillsammans med mina landsmän, att vi återfår vår nationella identitet.  Vi hade blivit bestulna på vårt språk, vår kultur, vår historia, vår geografi, vår musik, vår dans, vår litteratur och vårt arv. Det som skapar jaget hade suddats bort och ersatts av ett falskt alter ego. Dessa giriga och maktgalna diktaturer hade gjort allt i sin makt för att neutralisera och förgöra oss kurder. Men de lyckades inte! Visst visste jag, trots allt, att jag var kurd och mitt modersmål var kurdiska från början men det handlade mer om det personliga planet, att stå för mitt kurdiska och skydda det utifrån mig som individ vilket var anledningen till konflikter med turkiska nationalister under gymnasietiden i Turkiet. Men det var långtifrån en medvetenhet och försvar av Kurdistan och kurders förtryck, långtifrån det ideologiska planet med vilken en frihetskamp bedrivs. Hypnosen var, antagligen, så pass stark att jag inte riktigt förstod innebörden av det då. 

Från att ha varit kluven, vilse och obalanserad som en konsekvens av övermaktens politiska och ekonomiska ambitioner, blev jag en säker, trygg och harmonisk person. Ett överseende, förståelse och tolerans föddes i mitt inre. Denna harmoni och säkerhet skulle komma att yttra sig i skilda former till att gagna vårt nationella intresse.

Här kan jag dra paralleller med hipsternas revolt mot samhället på 50-talet, med oss ungkurdernas revolt mot de fyra totalitära regimerna, nämligen Iran, Irak, Turkiet och Syrien som ockuperar och styr Kurdistan med järnhand.  Min inre resa har precis börjat och vägen är lång och taggig, det vet jag. Våra enda metoder är uppror, hårt arbete och civilolydnad för att förmå diktatoriska makthavare att hörsamma våra krav om frihet och självständighet. När väl så sker kan vi skapa oss en egen identitet. En äkta identitet.

Precis som En generation i identitetskris, ”De må sakna politisk ideologi men drivkraften bakom deras handlingar är till vis del samma som samhällsrevoltörerna i hipsters barndom,” saknar också våra kurdiska ungdomar, till stor del, sina riktiga identiteter. Detta måste förändras och det kan bara vi själva åstadkomma.

Därtill känner jag ytterligare hopp när jag läser om och känner till Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi och om vad de har åstadkommit . Jag känner att vi kurder kan också  lyckas besegra övermakten och bilda vår egen suveräna stat. Det mod, stolthet och styrka vi kurder har inom oss kan aldrig kvävas av någon regim. Vi behöver endast inse vad vi är kapabla till och agera utifrån det. Och på så sätt kan vi också lyckas med att komma ur vår identitetskris och därigenom bli starka individer som kan stå rakryggad med bägge fötterna stadigt på jorden. Och med en inre tillfredsställelse och harmoni bortom vårt medvetande kan vi även kreera vår egen framtid.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s