Dags att Turkiet erkänner kurder

Den ena rasens överlägsenhet över den andra var upprinnelsen till andra världskriget, vilket förorsakade miljoner människors död för samtliga inblandade. Dessutom jämnades ett flertal länder med marken av samma anledning.

Men nu när nation efter nation i vår värld har lämnat dessa primitiva värderingar bakom sig envisas Turkiet, med Erdogan i spetsen, att hålla sig kvar vid samma antipatiska förhållningssätt till kurder. Allt för att bemästra turkarnas suprematism över både kurder och över alla andra minoriteter inom Turkiets nationella gränser. Än idag är den officiella hållningen: ”Ett land, en flagga, ett folk” utan hänsyn till tiotals minoriteter och deras språk som finns i Turkiet. Dessutom står det; ”lycklig är den som kallar sig turk” på varenda skolvägg, universitet, andra offentliga byggnader och t.o.m. på bergsryggar runt om i landet. Därtill måste alla skolbarn alltjämt sjunga nationalsången, som innehåller åtskilliga förskönande fraser om hur turkarna är ambitiösa, djärva och modiga osv.-varje måndag- alltjämt måste skolbarn sjunga ”vår ed” med lika vackra ord om hur turken är hederlig och arbetsam – varje vardag – oavsett om man är turk, kurd, armenier, arab eller grek. Från officiellt håll accepteras sålunda inga andra folkslag än turkar i den turkiska grundlagen.

Detta är i själva verket en kvarleva från en svunnen tid men oavsett vilka politiska omvälvningar Turkiet har genomgått och oavsett vilket partier kommit till makten, har det sett likadant ut. Samtliga regeringar har förnekat kurdernas och andra minoriteters existens och deras krav om mänskliga-och demokratiska rättigheter har aldrig hörsammats av makthavarna. 

Lyckligtvis går det, idag, andra tongångar genom landet och många före detta stora partier, CHP och MHP, visar en tydlig vilja till förändring för att förpassa denna enkelspåriga partipolitik till historien. Det hörs allt högre stämmor som vill ha en förändring och som äntligen vill skapa ett fredligt samhälle byggt på ömsesidigt tolerans och acceptans.

Det kan därför vara svårt att tro att det ultranationalistiska partiet – MHP (Nationella Aktionspartiet) och CHP (Republikanska Folkpartiet)- framför nya politiska linjer som var helt otänkbara tidigare. De här partierna har lagt om sina kurser och ändrat sina ståndpunkter radikalt när det gäller kurdfrågan och dessutom är de mycket mer samarbetsvilliga i samma fråga än det styrande partiet, AKP.  Dessa partier är med och diskuterar kurdfrågan öppet vilket var helt tabubelagt förr och republikanska CHP har t.o.m. lagt fram flerstegiga fredsplan där några punkter innehåller uppseendeväckande; ”lika rättigheter oavsett etnicitet och rätten till modersmål undervisning.”

Det här visar klart och tydligt att möjligheten för Turkiet att sälla sig till den fina skaran om civiliserade stater, finns runt hörnet. Att förstå vikten av, att alla människor har lika värde, att var och en är berättigad till ett liv i frihet oavsett hudfärg, kön, språk, religion eller politisk ideologi. Att de bör respektera individens behov av rätt till liv och nationalitet, socialt trygghet och skydd, hjälp från nationella domstolar vid påstått anklagelse, värna om integritet, tankefrihet, religionsfrihet, samvetsfrihet…[…] En levnadsstandard ursprunget ur ett drägligt liv kort och kort för att medborgaren skall uppfylla sina plikter gentemot staten. Däremot, i motsatsen till den bittra verkligheten i dagens Turkiet, får diskriminering, anhållan utan skäligt motiv, åtskillnad, tortyr, förnedring, ingripande i privatlivet, förtryck och våld inte förekomma.

Emellertid envisas Erdogan med samma förnekelsepolitik gentemot kurder han ärvt av sina föregångare, vilket bidrar till att situationen förvärras ytterligare för både kurder och turkar. Därför att även om de drabbade är kurder till fullständigt största delen så drabbas även turkar eftersom det finns en kurdisk frihetskamp på alla fronter. Icke desto mindre är Erdogan ensam om att vilja föra denna atavistiska politik vidare och han verkar bli ännu mer trotsig och enveten för varje dag som går.

Erdogan, trots alla fina ord i media, har än så länge inga planer på att erkänna kurder som ett folk, att erkänna kurdiska som ett språk eller ge kurder politisk status trots att cirka 1/3 av Turkiets befolkning består av kurder. Denna ställning är också anledningen till det kurdiska upproret som inleddes för drygt 30 år sedan. Däremot finns det goda utsikter till att bryta dödläget. Den status quo som råder skulle kunna förändras radikalt och faktiskt förhållandevis snabbt om de reformvänliga (vänster inriktade) röster i Turkiet fick gehör för sina vädjanden. Men Erdogan ser bara rött. Det förefaller som om dessa talar till en betongvägg.

Man ska komma ihåg att i slutändan är det upp till Erdogan att få slut på lidandet och skapa fred eftersom det är han som sitter vid spakarna. Han kan välja att trycka på knapparna och avfyra ännu fler missiler men kan likaväl landa och gå ur cockpiten för att tillmötesgå kurdiska folkets harmlösa krav om mänskliga och demokratiska rättigheter. Det kan bli inledningen på en ny fredlig era som gynnar både turkar och kurder.

Alla människor är jämlika, ingen ras är överlägsen den andra. Det fick flera totalitära ledare bittert erfara under 1900-talet.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s