Generationen för Kurdistans självständighet

46047_543127932382124_749377548_nHere we go again…Någon kom på ideen att skapa den här gruppen, mycket bra! Jag tycker också att denna grupp fungerar som en ovanlig smältugn. Därtill tror jag att genom denna grupp känner många kurder synnerligen samhörighet med sina landsmän från andra kurdiska regioner. Från ingenstans i en Facebookgrupp, något som var otänkbart, något som skedde före just självständigheten…! Antagonisten fick sig nog lite salt i såret här.

Emellertid uppstod det en dispyt för cirka ett år sen. Det var mellan mig och några admin här som hade, inte bara uteslutit utan blockerad, någon person som står mig nära. Denne person var/är son till en martyr som hade gett sitt liv för Kurdistans befrielse, en gerillas son. Han är också från en familj, utan att gå in på detaljer, som offrat väldigt mycket för den kurdiska kampen. ⁅ …⁆ Jag kan naturligtvis ha förståelse för att de s.k. admin inte kände till denna verklighet. Å andra sidan måste dessa utgå ifrån att de som är medlemmar i denna och andra liknande grupper har på ett eller annat sätt sympati för den kurdiska kampen.  Att utesluta eller till och med att blockera medlemmar höger och vänster är för mig något oacceptabelt. Då vi har själva uteslutits från vårt eget land borde vi tvärtom varmt välkomna varandra i vårt isiga gemak. När jag dessutom fick ta del av hans harmlösa inlägg i gruppen spädde det på min övertygelse om min ståndpunkt ännu mer.

Jag funderar också på vad det är man har och som man utesluter och blockerar sina landsmän ifrån? Vad har man i sin besittning och som man inte vill att andra landsmän ska ta del av? Hur långt har man kommit i ens egen medvetenhet om existensens av de abstrakta sakförhållandena för att dessa framstår så konkreta i dessas transparenta synomkrets? Eller är det bara en synvilla, en hallucination, en inbillning… vem vet förutom de själva.

Jag anser att vi inte har någonting. Vi har noll just nu varför detta förhållningssätt verkar snarare vara en frukt av proxyfrigörelsen som bottnar i självbespeglande. Plattityda attityder toppade med hämningar i en bana runt behovet av observans. Det måste vi definitivt komma ifrån.

Vi har inte ens en kyckling som kan lägga ägg åt oss, vi har ingen brunn vi kan hämta vatten ifrån, vi har heller inget fortskaffningsmedel som kan ta oss från punkt A till B. Då är det väldigt beklagligt av oss att skjuta våra egna budbärare.

Vi måste därför inse att varje landsman utgör fundamentet i en större konstruktion och att denna konstruktions bärkraft är helt beroende av var och en. Yttre och främmande krafter gjorde/gör sitt bästa för att få denna konstruktion att falla ihop i bitar och då är det vår uppgift att göra vårt yttersta för att motverka det. Icke desto mindre bemödar vi oss jobba likartad och parallellt, omedvetet, med dessa yttre makter mot oss själva vilket förslappar oss inför kampen. Sorgligt.

Vi borde verkligen ändra vår förhållningssätt, vårt uppförande och vårt uppträdande gentemot oss själva och mot andra mot andra människor, naturligtvis. En bredare, djupare och mognare synsätt är att föredra. Att vi förstår och utgår ifrån den realitet vi befinner oss i istället för att drömma bort agera/reagera i e stund av tvetydig otillförlitlighet. Then we can go again together and longer.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s