Utvärdering och lärdomar av Guls besök

rreA- Sverige visade prov på dubbelmoral även denna gång. Sverige tecknade ett flertal handelsavtal värt miljarder kr med Turkiet och då framstod mord och massakrer på kurder som lördagsgodis för dem. Svenska makthavare gjorde därför sitt yttersta för att dölja oss demonstranter för Gul. Eftersom vi utgjorde en opinionsbildning fick vi inte komma närmare än ca 300 meter från händelsernas centrum. Vi blev omringade av tiotals poliser i ett slags polisiär hage utanför stadshuset, vi blev bortkörda av polisen från gården i Stockholms Universitet-vi blev så långt bortschasade mot skogen att jag undrade ifall vi skulle föreläsa för vargar och björnar. Till på köpet omhändertogs en av oss och kördes bort till annan ort endast för att denne höll upp den kurdiska flaggan.Stockholms Universitet som är hjärtat för kunskap, för demokrati och för yttrandefrihet hade på ett ögonblick förvandlats till ett själlöst skal. Ett ruttet kadaver för gamar. Turkiet var gamen som mättade sig glupskt på kadavren på bekostnad av oss kurders friheter och rättigheter. Turkiets flagga vajade högt i SU:s gård, skamligt. Samma scenario upplevde vi i Uppsala likaväl. Avstånd, Gul får inte se opinionsyttringar. Förvånansvärt var att de som inte var med i demonstrationståget fick promenera kors och tvärs genom P24 området, d.v.s. området som Gul och hans delegation uppehöll sig i. Vi kanske ska skita i demokrati och spela med samma mynt och låta bli att ansöka om polistillstånd till nästa gång och istället promenera med händerna i fickan till och mot opponenterna?

Tro inte för ett ögonblick på Sveriges intentioner om att främja demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Sverige, likt alla andra nationalstater, bedriver de här frågorna där de har ekonomiska intressen och allt annat är spel för gallerierna. Ett system vi måste bekämpa.

B- Här kommer vi själva in i bilden. Jag skulle kunna skriva en hel bok om detta ämne men ska fatta mig kort. Vi är splittrade som bekant. Vi har flera olika partier med tillhörande föreningar här i Sverige. Antagonismen och hatet kurdiska partier emellan är, tidvis, påtagligare än fiendskapen mot fienden. Vi är så handikappade, hör och häpna, att vi inte ens förmår oss att fira ett kurdiskt nyår, Newroz, tillsammans. Detta är så genant att jag oftast drar mig för att berätta det för en tredje part. Hur ska vi då demonstrera tillsammans? Någon sa att om det inte finns bilder på Öcalan kan jag komma på demonstrationen, om jag inte visste bättre skulle jag tro att Öcalan har ockuperat Kurdistan och fördrivit kurder från deras marker. En annan vill inte vara med för att KDP:s flagga är med, om jag visste lika lite skulle jag tänka i samma banor som ovan. Det felar någonstans då ekvationen inte går ihop. Men var? Vem ska organisera oss, vem ska leda oss, vilka ska förmå oss att till att bli ett? Hur ska vi uppnå ett självständigt Kurdistan på det viset?

Därtill genomfördes samtliga tre aktioner på personliga initiativ. Vart tog våra partier som vanligtvis ryter så högt vägen? Det finns ingen kurdisk organisation som har en kassa till för att trycka t.ex. affischer, inte ens det. Det är så bedrövligt och eländigt. Jag är ingen student men det fanns studenter som lever på existens minimum och som fick lägga ut egna medel för att ombesörja diverse kostnader kring arrangemangen. Det är iofs positiv. För det är just studenter som ska gå i bräschen för reformer och förändringar men jag undrar om samma studenter är villiga att organisera en framtida demonstration då de är medvetna om att han/hon måste lägga ut sina egna medel som egentligen är till för mat och logi? Varför finns det ingen helkurdisk organisation för att göra den kurdiska rösten hörd? Är det partiernas fel eller är det folkets fel då det saknas folklig förankring i frihetsrörelsen?

Jag tillhör inte något parti, inte du och inte han och inte hon heller. Vi alla tillhör ett land och vi bör fungera, idka och forma vår ideologi utifrån det. Så länge vi fastnar i partiernas ideologier, riktlinjer och kriterier och ser dem som nedsänkta från ovan av Gud/Allah likt apostlarna ur Bibeln eller verserna ur Koranen, kan vi inte breda vårt perspektiv och inse att frihet inte kan uppnås med ett sådant förfaringssätt.

C- Jag tog ledigt från jobb och allt annat under två dagar för att göra min röst hörd för den kurdiska frihetskampen. Jag deltog i samtliga tre aktioner som var planerade. Jag har för mig att vi är många som vill och jobbar för samma syfte. Men på den första protestaktionen då vi var utanför stadshuset i Stockholm var vi endast 120 personer, under den andra aktionen som var vid SU var vi endast tre personer och på den slutliga tredje aktionen som ägde rum i Uppsala bestod skaran av endast 70 personer. Jag förstod givetvis att jag varit blåögd.

Vad säger det här om den kurdiska frihetskampen? Någon säger att det var fel tid, att arbete och studier förhindrade. Jag säger så här; om man samlar ihop andelen arbetslösa av 100 000 kurder i Sverige så skulle siffran ändå vara 10 gånger högre än det sammanlagda antalet deltagare under alla de tre demonstrationerna. Det är ingen riktig anledning med andra ord endast svepskäl. Därför att för första gången kommer en person, ”vår mördare” som är direkt ansvarig för de oräkneliga mord som begåtts mot oss kurder hit till våra fötter. Men vi bemödar oss inte gå ut på gator och torg för att fördöma hans handlingar. Vi erinrar oss inte frysa lite i ett par timmar trots att vi på samma gång är medvetna om att i detta ögonblick utsätts sju åriga kurdiska barn och 70 åriga kurdiska kvinnor och män för fasansfulla repressalier av just denne persons regering. Vi lägger inte undan vår ha begär i några timmar, lämnar våra jobb och går man ur huse för att blottlägga de brott han och hans nuvarande och tidigare regeringar gjort sig skyldiga till gentemot oss kurder för omvärlden. På det viset ger vi kurder Sverige och omvärlden vår tillåtelse att legitimera denne Guls handlingar och den politik han bedriver. Vi legitimerar hans retorik via oss själva eftersom vi inte yttrar oss.

D- Jag har ej upplevt något direkt krig, ej upplevt varken fängelse eller tortyr och ingen i min biologiska närhet (förutom en person-en annan historia i sig) upplevt något liknande. Men mina landsmän har upplevt det i alla dess förskräckliga former. När jag upplever denna tystnad och knäböj inför detta frågar jag mig då vad heder egentligen är? Den heder som många av oss kurder är så måna om. Är det verkligen mellan benen på kvinnan? Inte för mig.

Vad känner ni när ni ser videosekvenser då turkisk polis drar kurdiska kvinnor i håret och släpar de sedan iväg till AKP:s partihögkvarter? Vad känner ni när ni läser om iranska pashdar slänga ner kurder nerför klippor med hänvisning till att ha bedrivit ”smuggling” , vad känner ni när ni läser om Assads brutala bombningar av kurdiska samhällen då barn, kvinnor och gamla sätter livet till? Och vad känner ni när resten av världen kallar kurder i Kurdistan som reser sig upp mot övermakten för att sätta stopp för dess brutalitet, för terrorister? Jag känner att min heder och stolthet demoleras. Jag känner mig överkörd. Jag känner att inga skäl är nog att låta bli agera. Min lojalitet och solidaritet för mitt folk får mig då att börja agera för vår sak. Det är för mig heder och stolthet, att inte tillåta andra köra över ”mig” och beröva mig rätten att vara människa, beröva mig rätten till ett drägligt liv och därmed beröva mig rätten till min egen identitet.

Merparten av kurder som flytt av just ovannämnda anledningar och är bosatta i Sverige väljer att glömma bort det de har utsatts för och fortsätter att leva i ett inbillad utopiskt samhälle. Jag förstår givetvis att var och en av oss måste förverkliga sitt eget jag, jag förstår att man flytt det svåra och kanske är för svag för att på nytt kämpa och kriga. Jag förstår att mitt folk är trött. Men vi har spillt så mycket blod, vi har förlorat systrar och bröder. Våra barn, våra politiker och journalister är frihetsberövade. I kriget mellan kurder och resten av världen har vi förlorat över en miljon människor. Har vi begravt alla de i onödan? Ska vi verkligen inte kämpa ända in i kaklet och vinna detta krig? Är det inte vårt ansvar att säkerställa en trygg och fredlig framtid för våra barn. Ska vi inte skapa en historia som våra barn och barnbarn kan känna sig stolta över? Jag anser det vara vår skyldighet. Vi får därför inte blunda för det. Man kan inte komma ifrån sanningen hur mycket man än vill. Sanningen följer en likt en skugga så länge solen skiner. Solen skiner sannerligen så vänd inte bort din blick.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s