Sivan Perwer

l-sivan-perwer-5ddb45a7Ett fantastiskt anförande av Sivan Perwer om språk, identitet och nation. Följande är inte mina ord utan min tolkning av Perwers anförande. https://www.facebook.com/photo.php?v=473342322784999

Från och med 49 sek då han börjar tala turkiska: Detta är mycket genant för er, ni går på skolor och högskolor men ni kan inte tala kurdiska, det är mycket pinsamt. Jag blir så besviken vad är det detta för kurdiyati och welatparazi? Det har gått många år och jag har varit med på banan i hela 35 år och fortfarande kan ni inte kurdiska. Lite grann måste man lära sig åtminstone, lite grann.  Engelska kan vi, tyska kan vi och turkiska talar vi som om det vore vårt eget modersmål turkarna har tagit över vår själ. Turkarna kan inte bli våra bröder, de vill inte bli våra bröder. De vill att vi ska dö! När jag säger detta är inte mitt agg mot turkarna eller mot folken men turkarnas själ är det samma som tyskarnas under 30-40 talet. Den turkiska själen har också blivit fascistisk på samma sätt.. var mycket medvetna om det här. Kurdiska folket..jag är en sångare jag kan framföra mitt, men mitt språk, min stolthet, min kultur, min heder och historia har trampats under fötter. Oavsett om det är en författare, målare, sångare eller oavsett vem det är men om dennes nation, folk och fosterland är under denna belägenhet så är det mycket generande för denne. Alla borde göra något åt det.  Just därför ska ett folk..ni tvingade mig att tala turkiska, ni tvingade mig..!Kurdiska är ett så fint språk att ni inte kan föreställa er. Här i era hem tvingar inte någon er att tala turkiska, de har gjort det borta i vårt land men inte här. Kurder latar sig, det har uppstått ett lathetsfenomen i deras kropp. Turkiska drömmen, turkarna trycker på och de säger okej tryck på..vad pinsamt, mycket pinsamt. Det räcker nu och vi bör skämmas och jag ska sluta med denna konst i såna fall. I 35 år har vi nästan dött..här kommer sångaren och ni klagar på att om inte sångaren sjunger på turkiska så njuter ni inte! Han (kurden) är så van så, det har gått in i benmärgen. Tänk er, det finns ett folk på hela 50 miljoner i Mellanöstern. Araberna har grundat 20 länder, turkarna är bara femhundra tusen i Bulgarien och kolla nu finns de med i parlamentet där. Och tack vare de erhåller de alla rättigheter, trehundratusen i Cypern tar an sig deras mål, tvåhundratusen i Irak och de attackerar Kurdistan fastän där finns det sex miljoner kurder. Med andra ord, det räcker nu! Gud förbanna detta turkiska språk! Låt oss avlägsna det från vår tillvaro. Om inte kurder återvinner sin egen identitet så kommer de inte vara mer värda än fem öre i turkarnas ögon, var så säkra på det. När ett folk blir stark och får sin identitet så kommer de andra att respektera honom, det är så det funkar. Så länge vi stampar på samma ställe så kommer vi inte vara mer värda än två öre i turkarnas ögon, de kommer inte ens vilja acceptera vårt brödraskap, Gud förbanna sånt brödraskap – vad är detta för brödraskap!

Att vara bröder innerbär lika för båda, att vara bröder innebär att om man lever tillsammans så ska man respektera och var mån om varandra.  Vad har turkarna för respekt gentemot oss för fan? De har 200 TV-kanaler och i Turkiet finns det 30 miljoner kurder, men fortfarande finns det inte en enda kurdisk TV-kanal, hur genant är inte det? Varje gång är det något nytt parti, det är AKP, det är CHP- alla de är fascistiska till sin natur.  Massor med kurdiska hövdingar blir parlamentariker och pillar sig naveln på väg till parlamentet för sin egen vinning, de har inte heller någon heder och stolthet. Var så säkra på det, de har inte heller någon heder och stolthet. När deras folk förtrycks och de ser att deras folk förtrycks och inte gör något åt det så har de ingen heder och stolthet. Man kan tänka att min by är tillräckligt för mig, jag är vid mitt folks sida. Vad skulle kunna hända om inte jag får en parlamentarikers lön? Varför ska jag sälja min heder och stolthet? Många kurdiska parlamentariker (menar de som är med i de turkiska partierna, min anm.) säljer sin heder och stolthet för fem öre, verkligen.  Låt fem av dem vara fängslad, 10 av dem, tjugo av dem, låt oss rädda folkets heder och stolthet.  Det är så synd, vad är det här vi går igenom?  Kurderna i Irak, Iran och Syrien kan tala sina modersmål väldigt fint. De värnar om allt sitt. Vad är det här med att turkarna tagit över vår själ? Vad är detta? Vårt språk är rikare än turkarnas, mer historiskt och mer djupt än turkarnas. Alltså varför kan vi inte vårt språk?  Låt de undersöka saken närmare och se. Wa ciya? Alltså kurder som jag sett för 20 år sen: vi pratar kurdiska nästa år men i 20 år har de inte lärt sig två ord kurdiska. Tala, oavsett om det är kurmandji, sorani eller gorani så tala. Ju mer du talar desto mer utvecklas du. De säger ”jag är kurd men jag kan inte kurdiska” Ez zimane te nizanim u ez te famnakim. Prata med mig, då utvecklas språket. När vi talar vårt språk säger vi att kurdiska inte är tillräckligt, men i turkiska återfinns latinska, engelska, franska ord och från här och var och de har hittat på ett språk.  Hälften av turkiska är arabiska, vaddå? Jag vill inte att ni ska tro att jag förolämpar något språk, det är inte min mening. Jag säger detta eftersom kurdernas själ har förolämpats. Det är vad som har hänt. Då vi inte har värnat om oss själva så har alla andra kört över oss. Vårt land är delad liksom allt annat…Jag ber om ursäkt ifall jag har sårat er.  Nej det är inte min avsikt.

[……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….]

….Oavsett från vilken del av Kurdistan ni är så tala kurdiska med varandra..öppna inte restauranger med namn som Istanbul restaurang, döp de till Diyarbekir restaurang , Maras restaurang,…”Turkish specialite .. Ni går och öppnar turkiska restauranger men det kommer inte två turkiska gäster.  Det är inte turkisk utan kurdisk mat som är berömd.” Hur har råbollar (cigköfte) blivit turkiskt? Hur har urfakebab blivit turkisk? Det står turkiskt på dem! Han  (kurden) har förtryckts så han skriver Turkish pizza! Hur blev pizza turkisk? Pizza är ju från Italien ju. Och lahmacun är från Urfa (Riha) ..vi har alltså blivit så hånade..det räcker nu! Du klarar dig utan två turkiska gäster..bara för att två turkar ska komma till din restaurang så, Turkish! Vad inte rädd, döp de till Kurdish..! Jag är inte rädd. Jag framträder med min kurdiska folkdräkt i internationella sammanhang, jag skäms inte. De accepterar mig som jag är….! Newroza we piroz be.

Öcalan och PKK

1002002_251045755050998_1422640195_nI morgon är det 35 år sedan PKK bildades och jag vill skriva några rader om denna frihetsrörelse helt objektivt då jag anser att detta är en del av vår nutidshistoria och en del av vår kurdiska identitet. 

”Jag stod och talade med en gammal farbror; min son vi är som torra stubbar, tror du att du kan få liv i oss? ” anekdot av Abdullah Öcalan om sina barndomsupplevelser.

Jag börjar med en kort biografi om dess grundare Abdullah Öcalan och övergår sedan till PKK:

Öcalan föddes 4 april 1949 i byn Amara i provinsen Riha (Sanliurfa) i norra Kurdistan. Pappa var Ömer och mamma var Üveyş Öcalan. Han var äldsta barnet av sex syskon till en fattig familj som levde med feodala värderingar. Det sägs att han var väldigt annorlunda och begåvad som liten och hade förmågan att samla de andra små barnen runt omkring sig och hans förmåga att kunna umgås med vuxna var ovanligt. Han gick i lågstadiet i sin by Amara och i brist på färdmedel fick han promenera sex kilometer om dagen för att få göra det. Högstadiet läste han i Nizip (?) och därefter blev han antagen till Lantmäteriets  yrkesgymnasietsinternat i Ankara år 1966. 1969 blev han klar med gymnasiet och började jobba som statstjänsteman i Amed (Diyarbekir). Sedan utsågs han till chef för Lantmäteriets Bakirköy avdelning i Istanbul varpå han flyttade dit.  1971 skrev han sig i Istanbuls ansedda jurist akademi och här blev han aktiv inom DDKO (Revolutionära östkultur centren) men samma år gjorde han en ”vildövergång” till statsvetenskapslinjen vid Ankara universitetet.

Här kom han i kontakt med vänsterinriktade rörelser liksom marxist-leninistiska THKP/C. 1972 fick han för första gången sitta i fängelse i sju månader för att ha delat ut flygblad. Under mellan åren (d.v.s från att ha blivit frisläppt 1972 till 1978 då PKK bildades) kom han och hans meningsfränder i konflikt med turkiska studenter på universiteten. Han kom också i kontakt med Kemal Pir och Haki Karer.  Cubuk baraj mötena äger rum i Ankara 1973-om detta möte säger Öcalan följande: ’’Med en protestgrupp på sex personer som inte ens kan kallas för amatörer, ömsom sittande och ömsom stående vid Cubuk Baraji stränderna, antog vi att Kurdistan är en koloni och vi som en separat grupp skulle motverka det,”  ur boken ”Att försvara ett folk” sid 331. ADYÖD grundas 1974, under dessa år utökar han sitt nätverk och skapar förbindelser med flera andra som några år senare skulle grunda PKK. 1976 yttrar han ”Kurdistan är en koloni” på ett seminarium som han medverkade i i Ankara.

Den 1 januari 1977 antas detta och många andra doktriner under Dikmen och Tuzlucayir mötena. Det är nu turkiska underrättelsetjänsten (MIT) får upp ögonen för gruppen och börjar bevaka dem.

24 maj 1978 gifter sig Öcalan med Dersim tösen Kesire Yildirim (Öcalan).

Emellertid reser Öcalan till Kurdistan för att undersöka de förestående aktiviteterna och för att känna av situationen. Han besöker Agri, Kars, Dersim, Eleziz, Amed, Riha, Dilok (Antep). Därefter återvänder han tillbaka till Ankara. Han vittnar då om Namık Ersun kuppen. Och det går upp för han att det egentligen var hans grupp som var måltavlan. Kort därpå gör polisen ett tillslag mot lägenheten han befinner sig i. Somliga av hans kamrater blir gripna, Pir och Karasu var bland de som greps då. Då förstår Öcalan att Ankara är en farlig plats och att det inte längre går att vara kvar där.

1977 luras Haki Karer till ett möte och skjuts till döds av MIT på ett café i Dilok.

Den här händelsen blir en förevändning för Öcalan och hans kamrater och de samlas i byn Fis i Lice som ingår i Amed provinsen, datumet är 27 november 1978, PKK grundas. Det här mötet räknas samtidigt som PKK:s  första kongress.  Målet är att skapa ett självständigt Kurdistan över de fyra länder som ockuperar Kurdistan, d.v.s. Irak, Iran, Syrien och Turkiet. PKK börjar med Kurdistan omfattande propaganda och försöker nu få med sig kurdiska byhövdingar (aga) att ansluta sig till dem. Men det går knakigt PKK kommer i konflikt med byhövdingar som ej ville byta ut sin turkiska förmögenhet mot kurdisk frihet. Siverek-och Hilva händelserna; i kommunerna Siverek och Hilva uppstår strider med Bucak-klanen, många dog på båda sidor. Det sägs att en gerilla som hade tagits fast av Bucak-klanen ska ha slängts i en hömaskin, brakujin var ohyggligt. PKK kom att strida mot andra kurdiska partier också då dessa hade gått ihop för att motverka PKK:s framfart. Kemal Burkays UGD och DDKD som var samlingsnamnet på flertal andra kurdiska partier krigade mot PKK under den här perioden. När detta pågick blev den turkiska inrikespolitiken alltför obekväm och atmosfären lika besvärlig. Öcalan anade vad som komma skall och flydde till Syrien strax innan militärkuppen den 12 september 1980, Burkay flydde då till Europa. Tusentals kurder flydde också till Europa liksom till andra länder utanför Turkiet.

Men åtskilliga andra blev kvar. Det är nu turkiska regimen skulle visa sitt ännu brutalare ansikte och det är nu den kurdiska själen skulle förgöras. Kuppmakaren Kenan Evren hade för avsikt att internera hela det kurdiska folket. Fängelserna runt om i landet fylldes med kurdiska aktivister liksom kurdiska intellektuella. Tortyren var mer rutin än undantag i fängelserna. Det var en oerhört rå period. Kemal Pir var en de som hade fängslats, han hungerstrejkade till döds i Ameds ökända fängelse. När han var vid sin dödsbädd och läkaren ville rädda honom sa han följande: ”Doktorn låt mig vara, för att det kurdiska folket ska vakna behöver jag dö!” Mazlum Dogan brände sig till döds av samma orsaker. Speciellt dessa två händelser blev ett enormt bakslag för Turkiet eftersom de inte lyckades ”konvertera” Pir och Dogan.  Modet och beslutsamheten de uppvisade då blev en inspirationskälla för andra kurdiska aktivister senare, det i en tid kurder låg på rygg.

Hoppet var inte helt ute. PKK skulle få lite hjälp. PKK kom i kontakt med den palestinska rörelsen PLO. PKK och dess gerilla fick till en början uppehålla sig och sedan ta över Bekaa – dalen från PLO där de fick en fristad och träning inför väpnade kampen.

Under tiden gick Kenan Evren (turkisk kuppmakare/general) ut i medierna och menade (om PKK): ”De är bara några rövare och vi ska rensa dem. Vi har gjort slut på kurder, det problemet är löst,” så fel han skulle ha. PKK å sin sida prövade olika politiska metoder i flera år för att påverka makthavarna i Ankara att ändra riktning i kurdfrågan, förgäves. Man talade till döva öron, Turkiet hade bestämt sig att en gång för alla göra slut på kurder.

Men de skulle få mothugg. Så 15 augusti 1984 genomförs en välplanerad samordnad attack mot turkisk militär. Gerillan skulle slå till på tre platser. Semzinan (Semdinli) Eruh (?) och Wan (Van). ”Generalen” på den kurdiska sidan var den legendariske Mahsun Korkmaz. Gerillan slog till mot turkisk militär i Semzinan och Eruh men ansvarige för Wangruppen backar och överlämnar sig till turkiska myndigheter. PKK tar många turkiska soldater som gisslan och ”ockuperar” ovannämnda städerna där de föreläser om PKK och vad de står för. Sedan lämnar gerillan över samhällena och beger sig till kurdiska bergen. Det här var den första och kända kurdiska attacken som genomfördes av PKK mot turkisk militär. Mahsun Korkmaz skulle stupa två år senare i en annan strid och i en annan del av Kurdistan.

Under andra hälften av 80-talet är Turkiets nervös och vilse. De försöker med alla medel till buds att stoppa PKK:s frammarsch. JITEM (Gendarmeriet för underrättelse och terrorbekämpning) grundas. Byvaktsystemet inrättas av den för turkarna kurdiske premiärministern Turgut Özal, Hizbullah turkiska falang får fria händer att likvidera kurder, den djupa statens paramilitär reser runt landet och undanröjer kurdiska aktivister. Bakur var förbjudet område för turkiska såväl som utländska journalister, ingen hade insyn i vad som pågick i ”östra Turkiet”.

1989-90 äger den första serhildan rum i Nisebin (Nusaybin) och Cizire (Cizre). PKK har nu vunnit folkets förtroende, ökar i antal, finansieras bättre, har mer makt, blir större och breder ut sig så att det omfattar större delar av Kurdistan (Bakur). Turkisk militär är utom sig och lägger den lilla smula lag de hade kvar över sina handlingar helt åt sidan. Turkisk militär agerar utifrån medeltidsmetoderna nu. Det här är början på 90-talet. De är nära att ge upp Kurdistan, undantagstillstånd råder, medborgarna kan inte gå ut på nätterna, även på dagen är det farligt att gå ut. Många skjuts till döds mitt på gatan och mitt på ljusa dagen. Enda sättet att komma undan när man grips på gatan är att ropa sitt namn högt så att omkringliggande människor hör vem som grips. I alla andra fall skulle man bli ett anonym offer i mängden. ”Olösta mord perioden” kom den här tiden att kallas. Musa Anter mördas av okänd gärningsman i Amed 1994. Turkiet börjar tömma och bränna kurdiska byar, upp till fem tusen byar brändes eller förstördes på det sättet. Två miljoner kurder blev antingen tvingade att lämna sina hem eller så flydde de sina hem för att komma undan infernot.

Turkiet var illa ute vid denna period. Men just vid denna tid (1993) proklamerade Turkiet en överenskommelse med KDP och PUK från södra Kurdistan (Bashur) för att vinna kriget mot PKK. Så startade den mest skamliga kurdiska inbördeskriget då KDP:s och PUK:s peshmerge tillsammans med turkiska soldater attackerade PKK:s gerilla uppe i kurdiska bergen. PKK var hårt ansatt. Brakujin pågick i två år och det var brutalt. Än en gång miste många sina liv på bägge sidor, turkarna själva hade kört fast med sina stridsvagnar med KRG:s flagga på i de ofrånkomliga bergspassagerna. Dessförinnan hade PKK för första gången utlyst en vapenvila då man ansåg att den väpnade kampen skadade kurdiska folket och att det fördröjde kampen. Man ville försöka nå en överenskommelse med Ankara och hade för avsikt att bruka sig av diplomati. PKK fick inget gehör.

1998 blottade Susurluk händelserna för media vilka förfärliga metoder Turkiet utnyttjade för att kväsa kurdiska frihetskampen. Det var maffiametoder, det var lagvidrigt, det var brott mot mänskligheten och det var krigsbrott (krig enligt FN: ”om det dör fler än 1000 personer i ett land eller geografisk område/år) och det hade gjort det.

Så i slutet av 1998 förstår Turkiet att den inte längre kan besegra PKK och hotar Assad med invasion om inte denne utvisar eller överlämnar PKK:s ledare och grundare Abdullah Öcalan. Assad har inga alternativ. Öcalan får lämna Syrien och efter flera turer via Ryssland, Holland, Italien och Grekland grips han på flygplatsen i Kenyas huvudstad Nairobi av amerikanska CIA och israeliska Mossad år 1999. Mannen som startade frihetskampen i Bakur, mannen som hade trotsat den mest brutala regimen av de alla, mannen som hade offrat sitt liv för kurdisk frihet och mannen som hade väckt de döda till liv överlämnades av Väst i händerna på turkarna (MIT). Han fördes till Imrali. Han dömdes till döden och sedan omvandlades hans dödsstraff, efter påtryckningar från EU, till livstidsfängelse.

Han skulle komma att leda PKK och frihetskampen från sin cell på en öde ö sedan dess. Handlingsutrymmet hade minskat avsevärt men frihetsrörelsen hade blivit kopiöst. För PKK är idag den enda legitima parten som försvarar kurdiska rättigheter  och friheter i Bakur. PKK är den enda parten som fått Turkiet på knäna då Turkiet själva de facto förhandlar med PKK. PKK:s frihetskamp omfattar också mer än bara Bakur i dagsläget, för PKK:s frihetsrörelse spred sig till Rojhelat (PJAK) och Rojava (PYD) likaväl. Turkiet hade misslyckats och de torra stubbarna hade åter grönskat.

”Livet i frihet du drömmer om förvekligas inte genom ett mirakel, utan genom en revolution.” Abdullah Öcalan.

 

Hesirism

 IMG_8946Nyckeln till framgångsrik strukturell bildning är stark knyten till de element och komponenter som möjliggör konstruktionen. Om dessa komponenter är olika partier och grupperingar och om konstruktionen är nationen så är ingenjören dess anförare. När dessa anförare inte uppfyller sina plikter i solidaritet och lojalitet gentemot sina medborgare och istället bygger upp sina imperier utifrån egna ambitioner med individuella intressen undermineras hela grundtanken i sin helhet. Då uppstår kolossala klyftor vars befintlighet tenderar till splittring i den egna intressesfären och hindrar procedurens fullföljande till att nå slutmålet. Även om sammansättningarna är uppenbara så är promotorn ej benägen till att ta till vara på potentialen. Detta är ett dilemma vi inte kunnat bli kvitt fastän de otaliga historiska exemplen som förebådar det som komma skall. Med andra ord måste man vara stark på hemmaplan för att kunna häva sig på borta plan. Det är absolut det mest elementära för att vinna framgångar i kampen mot ens rivaler utanför rikets gränser. Vi måste inse betydelsen av organisation, styrka, enighet, lojalitet, stolthet och söka tillämpa primära övertygelser i vårt sätt att bemöta de svårigheter vi ställs inför. Det är likaså av största betydelse i vår strävan i att tjäna frihet för våra landsmän och suveränitet för vårt fosterland som en frukt av den sammanhållning vi kan tänkas bygga upp. Emellertid är motsättningar som, in i våra dagar, existerar inom vårt rike tydliga exempel på det underminering som föddes av kategoriseringen som framkommit i konkurrensens skugga. Våra främsta frihetsrörelser PKK och KDP har på varsin sida av gränsen innehaft makten och tillämpat sina värderingar och principer utifrån egna föreställningar sedan deras grundande. Bägge två har suveränitet på dagordningen. Trots det har de inte kunnat sätta sig ner vid ett bord för att ta fram en gemensam plan som bygger på de gemensamma värderingar till grund för vår sammanslutning och till grund för politiska beslut som förmodligen kan komma att förändra det status quo som råder. De har istället varit i större konkurrens med varandra än katten och musen. Deras antagonism har söndrat och delat riket i två när de över huvud taget inte blivit kvitt de brutala regeringar som styr vårt rike med järnhand. Maktambitioner blandad med föråldrad stammentalitet präglar än idag våra organisationer, vilket är av sällan skådade dimensioner.

Detta har inneburit en kraftlöshet inför styrkedemonstrationer från mäktiga styrande regimer som resulterat i blodbad på kvinnor och barn. Instabiliteten i maktfördelningen som följde i dess spår har inte heller kunnat rådas bot på i decennier. När skadan är skedd är det svårare att reparera än att bygga upp vidare på något som redan är intakt. Innebörden av det vars definition vittnar klart och tydligt om den likgiltighet förgrundsfigurerna är insyltade i. Någon anförare med gott perspektiv över händelseutvecklingen, med storsinthet för sina medborgare, ödmjukhet gentemot sina politiska rivaler, god diplomati till att ta sig an internationella hökar och inte minst skicklighet inför svåra val har icke existerar i internationella jämförelser i vårt rike i modern tid.

Den minimala värld våra anförare tycks befinna sig i idag är ett stort hot mot fortsättningen av framsteg som är nödvändiga för fosterlandets frigörelse. Maktspelet som pågår mellan rivaliserande partier inom vårt rike tenderar att smitta av sig till övriga. Det urholkar nationalismens ideal om att hylla gemenskapen gentemot alla medborgare inom landet gränser samt ära den historia och kultur som definierar nationens identitet. I andra fall stannar allt som uppnåtts av våra patrioters svett och blod av framtill våra dagar. De borde istället inse vikten av ömsesidig förståelse för att frammana konsensus vars pålitlighet skulle bemästra tillräcklig i styrka i kampen mot despoterna i första hand men även gentemot andra främmande makter som kan tänkas utgöra ett hot mot våra nationella intressen.

Den naivitet och godtrohet som genomsyrar våra anförares mentalitet måste bort. Det är inte möjligt att förhandla med hyenor och schakaler när vi själva framstår som harmlösa gaseller vid förhandlingsbordet. Vi måste vara starka som lejonen, snabba som geparden och sluga som räven om vi ska få lyckas med bedriften att överlista våra motståndare på den ursinniga internationella politiska arenan.

Underlåtelsen av historiska fadäser som reflekterar sig glasklart för den gemene medborgarens minne förefaller inte desto mindre som oansenliga kännedom för våra ämbetsverk. Det förräderi och dubbelmoral vars anhängare ivrat sig över till att försätta de i praktiken gentemot oss, orsakade nästintill omkull störtandet av nationen åtskilliga gånger sedan forntiden. Sedermera pålitligheten i agenternas egentliga mål för konfidentiella uppdragsgivare ifrågasätts inte vid eventuella förhandlingar som kan vara av avgörande betydelse för rikets framtid genom politiska beslut. Likaledes bör misstänksamhet ligga till grund för vårt sätt att bemöta och hantera utländska dignitärer vars förekommande besök i vårt rike enbart kan vara baserade på deras egna privilegiers säkerhet. Girighet är en av människan sju dödssynder och vi ska inte vara någon sämre anhängare av det för att, dels för att förstå gästernas ändamål, och dels för att inte gå miste om tillfredsställelsen den må hänge oss.

En idyllisk bild framställd av ljusets och sanningens kläder vars bärare finns endast i fantasin ter sig realistiska för våra anförare. Dessa påhittade figurers syfte i kombination med mänskliga synder får alltjämt förödande konsekvenser för vår vidkommande. Däremot är dimglasen härav våra förhandlare står bakom är massiva till sin onatur och våra anförare i blindo likt en fladdermus anstränger sig för att navigera sig fram med sinnen istället för det obestridliga seendet. Mörka vålnader tornar då upp sig i rad med krokiga näsor, tunna kindben skrynklig panna samt torftig hår och tar förhandlingsbordets härlighet i anspråk. Emedan slutsatserna kan bringa delikata ting med smak av kapitalism är spänningen hårresande. Skådespelet är av yttersta klass och poker-facen härdade därav inga min på svaghet vilket står i direkt kontrast till våra oskuldsfulla deltagares orutin, där belägenheten går ej obemärkt för opponenterna vilka snabbt med kvicka handlingar vänder det för att gagna egna intressen under föreställningens gång. Likväl fullföljer våra anförare, i sin utopiska värld, envisas med att fortsätta serveringen av hjärtlighet, troskyldighet, lojalitet, som en del av vår själs näring, till främmande gestalter när de i själva verket kvävs av våra delikatesser. Därav vill smaksätta sin kost med bluff, bedrägeri, svek och släcka törsten med ondsinthet.

Det senaste experimentet dessa figurer utförde, vars verkan demolerade moralen i en hel nation, snart ett sekel tillbaka, känns som en obotlig cancertumör i våra hjässor. De miljontals traumatiserade medborgare som vaggar fram och tillbaka likt sengångare utan egentliga mål är skörden vi inte behagar inta. Viljan över att bli kvitt respiratorns hjälp för att inhalera frisk luft är alldeles för enormt för oss och ter sig inte realistiskt för utomstående att bildera sig en gripbar illustration av. Strävan efter förfriskning, med tanke på lidelsen vi genomgår, är större än någonsin och utan fruktan för efterverkningar. Det kan inte vara rimligt att stänga in en hel nation i en järnbur i all evighet oavsett motivets bakgrund. Därav blottläggelsen av sanningen som doldes med alla brutala medel till hands, ska härav skänka den tröst, barmhärtighet och förståelse vi så länge suktat efter. Samvetets kval långt nere i beckmörker måste spira ur likt en vattenkälla nere från bergsfoten så vi kan släcka vår törst och undgå en grym uttorkning utan jämförbar dimensioner. Begärans omfång i rättvisans spår överskrider inte måttligheten i klausulernas tjocka balkar. Det är därför av yttersta betydelse och avgörande för vår överlevnad att mänskligheten axlar sitt ansvar som den länge åsidosatt på grund av den omotiverade bävan för förlusten av våra delikatesser.  

Det går inte obemärkt att för förföljelsen av oss är intensivare än fiktionens Jean Valjean, orättvisorna som begås grövre än var Bröderna Karamazov utsattes för. Förtrycket är massivare än Pärlans densitet, jakten på oss hetare än Magre Memeds, leken svekfullare än Madame Bovarys. Det är inte möjligt att ens jämföra brutaliteten vi utsätts för med något som är uppdiktad för att inte tala om den bisarra realiteten. Främmande måste deltaga i det själva för att kunna ha ett hum om vad som pågår bakom stängda dörrar samt begripa en minimal del av innebörden av det eländiga tillvaro vi befinner oss i idag. Infernots hetta som sakteligen smälter riket till magma har stigit konstant under de senaste decennierna, att det inte längre ryms i varken Celsius eller Fahrenheit enheterna för att mäta graderna. Straffet väger inte brottet menar Raskolnikov..!

Eskapism

IMG_9205För att kunna vara nära henne böjde han sig oskyldigt framåt till den hattbeklädda jungfrun som fnittrade glatt och stod en bit ifrån honom i den unga vår solen. Det lätt inte vänta på sig innan hon besvarade hans ömma blickar och mötte honom i en varm omfamning som förkroppsligade hennes passion och öppnade hennes hjärtas innersta för honom. De stod nu och skådade det liv som spirade ur jordkällan vars samexistens med solen gjorde det möjligt för otaliga varierande livsformer att ta sina första steg mot ett varaktigt liv. Det var i slutet av mars och redan hade snön smält bort för att lämna plats åt de blommande träden. Gräset blev grönare med en gång, fåglar sågs i grupper flaxande på trädkronorna.  Myrorna som gick i linjer, som om rutten vore förutbestämd, såg ut att ha bråttom med att fylla på förråden. Färggranna fjärilar flög i cirklar nära marken för att landa på en och annan grästopp. Bina sög oavbrutet på orkidéernas nektar utan att lägga märke till de små larverna som hade klamrat sig fast på stjälkarna och klättrade upp, om än med stor försiktighet. En sköldpadda gick i korta virrvarr och stannade till då och då för att dra in huvudet av rädsla för att upptäckas av farliga rovdjur. Faunan och floran hade åter fått liv, det är Newroz.

Den långe och bredaxlade ungkarlen lade sig ner bredvid hans käraste. Det ljuva smaken av deras kärlek till varandra satt kvar och tycktes inte försvinna bland de dimmiga tankeblandningarna. Nu när de låg i det blöta gräset ville de inget annat än sammanställa i en enda själ och sväva över det fantastiska landskapet i en skepnad av en vårfågel. De hade hunnit lägga märke till det ljusspel som försiggick bortom de få moln som syntes till. De glittrande färgerna som i tunna rör och i olika nyanser följde parallellt nedåt och uppåt och bildade en spiral av sällan skådad fulländning. Molnen ovanför tycktes inta diskparanta former i ett försök att förmedla sitt budskap till det oskuldsfulla unga paret. Det var en exceptionell känsla som gav rysningar genom hela ryggraden ty de hade varit på samma ställe ett flertal gånger tidigare men aldrig lagt märke till det naturfenomen som utspelat sig ovanför dem. Det var en överväldigande förnimmelse vars effekt uttryckte sig i ömma beröringar sinsemellan. Passionen blev starkare, glöden intensivare, andetagen djupare och världens tycktes försvinna under dem nu när de rycktes bort av stundens romantism. Det var abstrakt.

Det var lätt att roa sig bland alla träd och växter eftersom naturen var så levande på alla sätt. Skåda allt från små kryp till större däggdjur som syntes, till och från i skogsdungen, var något de uppskattade högt. De betraktade mer än gärna naturen och analyserade det de såg runt omkring sig på sitt lekfulla vis. Oavsett om det var en liten ödla som stod still, för att alstra all värme från den unga vår solen, eller om det var en räv som på någon hundra meters avstånd irrade sig fram i jakt på fångst. Underhållningen behövde det inte vara finurligare än så för den anspråkslösa duon. Sällan kunde de vara ifred ifrån det miserabla vardagslivet och dessa stunder av eskapism upplevdes som oaser i en torr öken. Fantasier och illusioner beblandades med strävan efter simulation av en dräglig tillvaro. Det blev emellertid en favorit syssla vilket inte motades bort i rädslan inför vara till i olycksalighet. Ett plötsligt och kraftigt dån som tros komma från nedanför bergsfoten fick det unga paret att ryckas till av rädsla och fåglarna som häckade på trädkronorna flyga upp och bort i all hast. Det var invasion.

 

Ett rävspel av Erdogan?

perwer-ve-tatlises-biz-baris-icin-geldikTurkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har bjudit in den mest folkkära kurdiska sångaren Sivan Perwer som varit efterlyst av Turkiet själv i nästan 40 år för terrorism, tillsammans med en annan nästan lika folkkär sångare Ibrahim Tatlises, som för övrigt inte har slösat en enda kalori på att försvara kurder och stå för kurdiska frihetskampen, till Kurdistans huvudstad Amed för att underhålla honom och hans stab. Som grädden på moset har vi dessutom KRG:s president Barzani också med på plats med pompa och ståt. Hur ska man tolka Turkiets PM Erdogans utspel?

Det här kommer i en tid då valet i Turkiet närmar sig och det här kommer i en tid då den. s.k. fredsprocessen är på tapeten.

Man skulle antingen se det som en PR-kampanj för Erdogans valförberedelse för att plocka kurdiska röster speciellt i Amed där BDP är stark och för att spela de olika kurdiska frihetsrörelserna mot varann (vilket är min definitiva slutsats). Eller för de som vet bättre (än mig) som Turkiets försoning med sig själv då Erdogan själv som PM av Turkiet inviterar en ”terrorist” till sitt middagsbord och till sin scen, en riktigt kovändning. Eller en makaber pudel av Barzani och Perwer eftersom de gästar och skålar med sin egen bödel.

Men var vart tog solidariteten och lojaliteten med våra bröder och systrar vägen? Vart tog vår frihetskamp vägen? Var är våra protester mot muren, mot frihetsberövanden av våra intellektuella vägen? Var någonstans ekar vår röst mot vår ledare Öcalans omänskliga isolering? Hur försvarar vi förbudet mot vårt språk, vår kultur och identitet när vi ger oss hän åt frestelsen? Varför ror varje kurdisk ledare sin egen kanot?

Jag hade dansat och sjungit med dem om det var BDP (frihetsrörelsen i Bakur) som hade bjudit in våra dignitärer till vår huvudstad Amed. Men just nu känner jag bara besvikelse, men minns att det räcker med en liten våg för att välta kanoten. Vi måste därför lära oss att bygga ett skepp tillsammans som till och med kan stå emot tsunamier, då har vi en robust frihetskamp.

Rädda demokratin

Turkiets premiärminister R. T. Erdogan avlägger ett officiellt besök
1438_377521622380715_1510619149_nhär i Sverige nu på torsdag (2013.11.07) och han ska tillsammans med sin delegation sammanträda med svenska regeringstjänstemän. Det här är ett ypperligt tillfälle för oss kurder att upplysa allmänheten i Sverige om hans avskyvärda brott mot kurder. För demokratin stryps av Erdogan och hans regering, människor tystas om hot och våld. Erdogan stödjer dessutom jihadisterna i Syrien, och som om det inte räckte bygger han en mur rakt igenom kurdiska städer. Detta kan vi inte blunda för, detta kan vi inte vara tysta
inför. Gör din röst hörd och rädda demokratin.