Öcalan och PKK

1002002_251045755050998_1422640195_nI morgon är det 35 år sedan PKK bildades och jag vill skriva några rader om denna frihetsrörelse helt objektivt då jag anser att detta är en del av vår nutidshistoria och en del av vår kurdiska identitet. 

”Jag stod och talade med en gammal farbror; min son vi är som torra stubbar, tror du att du kan få liv i oss? ” anekdot av Abdullah Öcalan om sina barndomsupplevelser.

Jag börjar med en kort biografi om dess grundare Abdullah Öcalan och övergår sedan till PKK:

Öcalan föddes 4 april 1949 i byn Amara i provinsen Riha (Sanliurfa) i norra Kurdistan. Pappa var Ömer och mamma var Üveyş Öcalan. Han var äldsta barnet av sex syskon till en fattig familj som levde med feodala värderingar. Det sägs att han var väldigt annorlunda och begåvad som liten och hade förmågan att samla de andra små barnen runt omkring sig och hans förmåga att kunna umgås med vuxna var ovanligt. Han gick i lågstadiet i sin by Amara och i brist på färdmedel fick han promenera sex kilometer om dagen för att få göra det. Högstadiet läste han i Nizip (?) och därefter blev han antagen till Lantmäteriets  yrkesgymnasietsinternat i Ankara år 1966. 1969 blev han klar med gymnasiet och började jobba som statstjänsteman i Amed (Diyarbekir). Sedan utsågs han till chef för Lantmäteriets Bakirköy avdelning i Istanbul varpå han flyttade dit.  1971 skrev han sig i Istanbuls ansedda jurist akademi och här blev han aktiv inom DDKO (Revolutionära östkultur centren) men samma år gjorde han en ”vildövergång” till statsvetenskapslinjen vid Ankara universitetet.

Här kom han i kontakt med vänsterinriktade rörelser liksom marxist-leninistiska THKP/C. 1972 fick han för första gången sitta i fängelse i sju månader för att ha delat ut flygblad. Under mellan åren (d.v.s från att ha blivit frisläppt 1972 till 1978 då PKK bildades) kom han och hans meningsfränder i konflikt med turkiska studenter på universiteten. Han kom också i kontakt med Kemal Pir och Haki Karer.  Cubuk baraj mötena äger rum i Ankara 1973-om detta möte säger Öcalan följande: ’’Med en protestgrupp på sex personer som inte ens kan kallas för amatörer, ömsom sittande och ömsom stående vid Cubuk Baraji stränderna, antog vi att Kurdistan är en koloni och vi som en separat grupp skulle motverka det,”  ur boken ”Att försvara ett folk” sid 331. ADYÖD grundas 1974, under dessa år utökar han sitt nätverk och skapar förbindelser med flera andra som några år senare skulle grunda PKK. 1976 yttrar han ”Kurdistan är en koloni” på ett seminarium som han medverkade i i Ankara.

Den 1 januari 1977 antas detta och många andra doktriner under Dikmen och Tuzlucayir mötena. Det är nu turkiska underrättelsetjänsten (MIT) får upp ögonen för gruppen och börjar bevaka dem.

24 maj 1978 gifter sig Öcalan med Dersim tösen Kesire Yildirim (Öcalan).

Emellertid reser Öcalan till Kurdistan för att undersöka de förestående aktiviteterna och för att känna av situationen. Han besöker Agri, Kars, Dersim, Eleziz, Amed, Riha, Dilok (Antep). Därefter återvänder han tillbaka till Ankara. Han vittnar då om Namık Ersun kuppen. Och det går upp för han att det egentligen var hans grupp som var måltavlan. Kort därpå gör polisen ett tillslag mot lägenheten han befinner sig i. Somliga av hans kamrater blir gripna, Pir och Karasu var bland de som greps då. Då förstår Öcalan att Ankara är en farlig plats och att det inte längre går att vara kvar där.

1977 luras Haki Karer till ett möte och skjuts till döds av MIT på ett café i Dilok.

Den här händelsen blir en förevändning för Öcalan och hans kamrater och de samlas i byn Fis i Lice som ingår i Amed provinsen, datumet är 27 november 1978, PKK grundas. Det här mötet räknas samtidigt som PKK:s  första kongress.  Målet är att skapa ett självständigt Kurdistan över de fyra länder som ockuperar Kurdistan, d.v.s. Irak, Iran, Syrien och Turkiet. PKK börjar med Kurdistan omfattande propaganda och försöker nu få med sig kurdiska byhövdingar (aga) att ansluta sig till dem. Men det går knakigt PKK kommer i konflikt med byhövdingar som ej ville byta ut sin turkiska förmögenhet mot kurdisk frihet. Siverek-och Hilva händelserna; i kommunerna Siverek och Hilva uppstår strider med Bucak-klanen, många dog på båda sidor. Det sägs att en gerilla som hade tagits fast av Bucak-klanen ska ha slängts i en hömaskin, brakujin var ohyggligt. PKK kom att strida mot andra kurdiska partier också då dessa hade gått ihop för att motverka PKK:s framfart. Kemal Burkays UGD och DDKD som var samlingsnamnet på flertal andra kurdiska partier krigade mot PKK under den här perioden. När detta pågick blev den turkiska inrikespolitiken alltför obekväm och atmosfären lika besvärlig. Öcalan anade vad som komma skall och flydde till Syrien strax innan militärkuppen den 12 september 1980, Burkay flydde då till Europa. Tusentals kurder flydde också till Europa liksom till andra länder utanför Turkiet.

Men åtskilliga andra blev kvar. Det är nu turkiska regimen skulle visa sitt ännu brutalare ansikte och det är nu den kurdiska själen skulle förgöras. Kuppmakaren Kenan Evren hade för avsikt att internera hela det kurdiska folket. Fängelserna runt om i landet fylldes med kurdiska aktivister liksom kurdiska intellektuella. Tortyren var mer rutin än undantag i fängelserna. Det var en oerhört rå period. Kemal Pir var en de som hade fängslats, han hungerstrejkade till döds i Ameds ökända fängelse. När han var vid sin dödsbädd och läkaren ville rädda honom sa han följande: ”Doktorn låt mig vara, för att det kurdiska folket ska vakna behöver jag dö!” Mazlum Dogan brände sig till döds av samma orsaker. Speciellt dessa två händelser blev ett enormt bakslag för Turkiet eftersom de inte lyckades ”konvertera” Pir och Dogan.  Modet och beslutsamheten de uppvisade då blev en inspirationskälla för andra kurdiska aktivister senare, det i en tid kurder låg på rygg.

Hoppet var inte helt ute. PKK skulle få lite hjälp. PKK kom i kontakt med den palestinska rörelsen PLO. PKK och dess gerilla fick till en början uppehålla sig och sedan ta över Bekaa – dalen från PLO där de fick en fristad och träning inför väpnade kampen.

Under tiden gick Kenan Evren (turkisk kuppmakare/general) ut i medierna och menade (om PKK): ”De är bara några rövare och vi ska rensa dem. Vi har gjort slut på kurder, det problemet är löst,” så fel han skulle ha. PKK å sin sida prövade olika politiska metoder i flera år för att påverka makthavarna i Ankara att ändra riktning i kurdfrågan, förgäves. Man talade till döva öron, Turkiet hade bestämt sig att en gång för alla göra slut på kurder.

Men de skulle få mothugg. Så 15 augusti 1984 genomförs en välplanerad samordnad attack mot turkisk militär. Gerillan skulle slå till på tre platser. Semzinan (Semdinli) Eruh (?) och Wan (Van). ”Generalen” på den kurdiska sidan var den legendariske Mahsun Korkmaz. Gerillan slog till mot turkisk militär i Semzinan och Eruh men ansvarige för Wangruppen backar och överlämnar sig till turkiska myndigheter. PKK tar många turkiska soldater som gisslan och ”ockuperar” ovannämnda städerna där de föreläser om PKK och vad de står för. Sedan lämnar gerillan över samhällena och beger sig till kurdiska bergen. Det här var den första och kända kurdiska attacken som genomfördes av PKK mot turkisk militär. Mahsun Korkmaz skulle stupa två år senare i en annan strid och i en annan del av Kurdistan.

Under andra hälften av 80-talet är Turkiets nervös och vilse. De försöker med alla medel till buds att stoppa PKK:s frammarsch. JITEM (Gendarmeriet för underrättelse och terrorbekämpning) grundas. Byvaktsystemet inrättas av den för turkarna kurdiske premiärministern Turgut Özal, Hizbullah turkiska falang får fria händer att likvidera kurder, den djupa statens paramilitär reser runt landet och undanröjer kurdiska aktivister. Bakur var förbjudet område för turkiska såväl som utländska journalister, ingen hade insyn i vad som pågick i ”östra Turkiet”.

1989-90 äger den första serhildan rum i Nisebin (Nusaybin) och Cizire (Cizre). PKK har nu vunnit folkets förtroende, ökar i antal, finansieras bättre, har mer makt, blir större och breder ut sig så att det omfattar större delar av Kurdistan (Bakur). Turkisk militär är utom sig och lägger den lilla smula lag de hade kvar över sina handlingar helt åt sidan. Turkisk militär agerar utifrån medeltidsmetoderna nu. Det här är början på 90-talet. De är nära att ge upp Kurdistan, undantagstillstånd råder, medborgarna kan inte gå ut på nätterna, även på dagen är det farligt att gå ut. Många skjuts till döds mitt på gatan och mitt på ljusa dagen. Enda sättet att komma undan när man grips på gatan är att ropa sitt namn högt så att omkringliggande människor hör vem som grips. I alla andra fall skulle man bli ett anonym offer i mängden. ”Olösta mord perioden” kom den här tiden att kallas. Musa Anter mördas av okänd gärningsman i Amed 1994. Turkiet börjar tömma och bränna kurdiska byar, upp till fem tusen byar brändes eller förstördes på det sättet. Två miljoner kurder blev antingen tvingade att lämna sina hem eller så flydde de sina hem för att komma undan infernot.

Turkiet var illa ute vid denna period. Men just vid denna tid (1993) proklamerade Turkiet en överenskommelse med KDP och PUK från södra Kurdistan (Bashur) för att vinna kriget mot PKK. Så startade den mest skamliga kurdiska inbördeskriget då KDP:s och PUK:s peshmerge tillsammans med turkiska soldater attackerade PKK:s gerilla uppe i kurdiska bergen. PKK var hårt ansatt. Brakujin pågick i två år och det var brutalt. Än en gång miste många sina liv på bägge sidor, turkarna själva hade kört fast med sina stridsvagnar med KRG:s flagga på i de ofrånkomliga bergspassagerna. Dessförinnan hade PKK för första gången utlyst en vapenvila då man ansåg att den väpnade kampen skadade kurdiska folket och att det fördröjde kampen. Man ville försöka nå en överenskommelse med Ankara och hade för avsikt att bruka sig av diplomati. PKK fick inget gehör.

1998 blottade Susurluk händelserna för media vilka förfärliga metoder Turkiet utnyttjade för att kväsa kurdiska frihetskampen. Det var maffiametoder, det var lagvidrigt, det var brott mot mänskligheten och det var krigsbrott (krig enligt FN: ”om det dör fler än 1000 personer i ett land eller geografisk område/år) och det hade gjort det.

Så i slutet av 1998 förstår Turkiet att den inte längre kan besegra PKK och hotar Assad med invasion om inte denne utvisar eller överlämnar PKK:s ledare och grundare Abdullah Öcalan. Assad har inga alternativ. Öcalan får lämna Syrien och efter flera turer via Ryssland, Holland, Italien och Grekland grips han på flygplatsen i Kenyas huvudstad Nairobi av amerikanska CIA och israeliska Mossad år 1999. Mannen som startade frihetskampen i Bakur, mannen som hade trotsat den mest brutala regimen av de alla, mannen som hade offrat sitt liv för kurdisk frihet och mannen som hade väckt de döda till liv överlämnades av Väst i händerna på turkarna (MIT). Han fördes till Imrali. Han dömdes till döden och sedan omvandlades hans dödsstraff, efter påtryckningar från EU, till livstidsfängelse.

Han skulle komma att leda PKK och frihetskampen från sin cell på en öde ö sedan dess. Handlingsutrymmet hade minskat avsevärt men frihetsrörelsen hade blivit kopiöst. För PKK är idag den enda legitima parten som försvarar kurdiska rättigheter  och friheter i Bakur. PKK är den enda parten som fått Turkiet på knäna då Turkiet själva de facto förhandlar med PKK. PKK:s frihetskamp omfattar också mer än bara Bakur i dagsläget, för PKK:s frihetsrörelse spred sig till Rojhelat (PJAK) och Rojava (PYD) likaväl. Turkiet hade misslyckats och de torra stubbarna hade åter grönskat.

”Livet i frihet du drömmer om förvekligas inte genom ett mirakel, utan genom en revolution.” Abdullah Öcalan.

 

Annonser

En reaktion på ”Öcalan och PKK

  1. Sat Bambi

    Jag är 1 år sen men jag typ något att säga :P. Jag är själv en stark PKK anhängare från bashur och staden Slemani. Asså jag är från södra kurdistan från staden slemani och jag är för PKK. Men under inbördes kriget så var det väl såhär att PDK och Turkiet stred mot PUK och PKK. Det hände någon gång att PUK och PDK stred mot PKK men det var PDKs fel som fick in PUK i striden. Annars så har PUK och PKK ett bra sammarbete med varandra och främst eftersom båda två partierna inte tycker om PDK. Biji PKK Biji Serok Apo Biji Kurd u Kurdistan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s