Reihaneh Jabbaris brev innan avrättningen

reyhaneh-jabbari-idam-edildi-h1414233250

Nedanstående brev är skrivet av Reihaneh Jabbari som för fyra dagar sen blev häng av Irans teokratiska regim. Jag har översatt det eftersom jag ville ge henne en röst. För hon är symbolen för hundratals människor varje år avrättas av Iran, hon är symbolen för förtrycket, orättvisorna och hon är symbolen för alla de människor vilka måste lida under diktaturen.

”Sista brevet till mor.

Jag skulle vilja krama om dig intill döden.

Kära Sholeh,

Jag fick kännedom om att det ska var min tur att bekanta mig med mitt straff idag. Mitt hjärta är brustet ty det är inte av dig jag får veta att jag har kommit till sista bladet i min livsbok. Tyckte du inte att jag behövde veta det? Du vet ju vilket dåligt samvete jag har för att ha gjort dig sorgsen. Varför gav du mig inte chansen att krama om dig och pappa en sista gång?

Världen gav mig 19 år att få leva. Jag borde ha dött under den där olycksaliga natten. Min kropp borde ha slängts i något hörn i staden och påträffats några dagar senare och polisen borde därefter kallat dig till rättsmedicinska obduktionen för identifikation och för att berätta för dig våldtäkten jag utsattes för. Men eftersom vi inte besitter deras makt och deras pengar skulle min mördare aldrig hittats ändå. Skammen och bedrövelsen skulle i ditt liv fortgå och denna bedrövelse skulle efter några år leda till din död. Hur som helst förändrades denna hädade berättelse. Min kropp borde ha slängts i ett hörn men den blev gömd i Evins-fängelsets isoleringscell och nu till Shehr-e Ray fängelset som liknar mer en kyrkogård.

Men det här var mitt öde, klaga inte för du vet ju mycket bättre än mig att döden är inte slutet för livet. När du följde med oss till skolan hade du lärt oss att uppföra oss som lady inför gräl och anklagelser. Minns du hur noga du var med att berätta för oss om hur vi skulle bete oss och uppföra oss? Dina erfarenheter visade sig vara fel. Ty det du har lärt mig hjälpte mig föga när jag drabbades av den där olyckan. Under rättegången beskrev de mig som kallblodig och ond mördare. Jag fällde inte en enda tår. Jag bönföll de aldrig. Eftersom jag hade förtroende för lagen grät jag inte.

Men jag anklagades. Kolla, kan inte ens göra en flyga förnär, jag brukade fånga kackerlackorna genom att hålla i deras antenner och kasta ut dem. Jag anklagas för överlagt mord och min behandling av djur uppfattades som en böjelse för män och domaren bemödade sig inte ens titta på mina händer eftersom mina naglar var långa och målade då olyckan inträffade. Vad godhjärtat av en person från vilken rättvisa förväntas! Han tillfrågade inte om mina händer var grova som idrottsmän, speciellt som boxare. Och det här landet min kärlek jag djup planterade i ville aldrig ha mig. När jag blev utsatt för de grövsta tillmälen och glåporden och grät under förhören stöttade ingen mig. Min skönhet belönades med isoleringscell då jag skar av håret för 11 dagar sedan.

Kära Sholeh,
Gråt inte av det hu hör. Jag hade förstått att min skönhet var oanvändbar då en ogift gammal karl gjorde mig illa med mina naglar under min första dag i arresten. Att se bra ut; att ha goda tankar och önskemål, att ha en fin handstil, att ha goda ord och åsikter och till och med att ha fin röst…
Mamman min, mina åsikter har förändrats men du är inte ansvarig för det. Mina ord har inget ände; dessa ger jag till några som ska avrätta mig utan din vetskap och din närvaro. Jag lämnar flera handstilsanteckningar som mitt arv till dig.
Trots det vill jag ändå be dig om en sak; egentligen har jag en önskan av denna värld och av detta land. Jag vet att du kan behöva tid för det. Snälla gråt inte och lyssna. Jag skulle vilja att du tog dig till domstolen och berättade om min önskan för dem, jag kunde inte skriva ett brev själv när jag var i fängelset. Du kommer än en gång drabbas av sorg på grund av mig. Om jag ska behöva gå ner på mina knän för det blir jag inte arg på dig. Fast du hade bett de att inte avrätta mig trots att jag hade tiotals gånger bönfallit dig att du inte skulle.

Min godhjärtade mor, kära Sholeh som jag älskar mer än mitt liv; jag vill inte ruttna under jorden. Jag vill inte att mina ögon, mitt hjärta ska förvandlas till stoft. Jag vill att du ordnar följande så fort jag blir hängd: att du ger mitt hjärta, mina njurar, mina ögon, mina ben och allt som går att transplantera i present till de behövande. Men jag vill inte att de som får mina organ ska veta mitt namn eller köpa en bukett blomma och jag vill inte ens att de ska be för mig. Jag vill inte att du ska ordna en grav åt min kropp som du sedan återkommer till och känner sorg över och det menar jag innerligt. Jag vill inte att du ska bära svart för min skull. Gör allt du kan för att glömma mina svåra dagar. Låt vinden ta mig härifrån. Världen älskade oss inte. Jag accepterar inte mitt öde. Och nu ska jag krama om döden och göra slut på det.

Därför att i Guds domstol ska jag ställa de som anklagade mig till svars. Av domaren ska jag begära: rättvisa för att de ofredade mig i Högsta Domstolen. I skapelsens domstol ska jag ställa Dr. Farvandi och Qasim Shabani, alla de där okunniga vilka med sina lögner begick orättvisa mot mig, de som trampade på mina rättigheter och de som inte uppmärksammade att verkligheten inte är vad det ser ut var. Jag ska ställa alla de till svars.

Kära godhjärtade Sholeh, med andra ord du och jag som anklagar och de andra som anklagas. Jag skulle vilja vänta och se vad Gud kommer att säga. Jag hade velat krama om dig ända till döden.

Jag älskar dig
Reihaneh Jabbari”

Brev från Kobane fronten

fft81_mf2494490

Narin som var med i YPG (kurdisk försvarsstyrka i Kobane) och som tills nyligen stred mot IS i Kobane, skrev nedanstående brev till sin mor innan hon dog i striderna mot Islamiska Statens (IS) terrorister. Brevet är översatt av riksdagsledamoten Jabar Amin. Det är ett gripande brev.

”Älskade mamma! Jag mår bra.
Igår hade vi en fest för att fira min 19 års dag. Min vän Azad sjön en mycket vacker sång för mig; den handlade om kärleken till sin mor. Jag mindes dig och grät. Azad har en fantastisk sångröst, hans ögon var tårfyllda när han sjöng; för han saknade sin mor som han inte har träffat på ett år.

Igår hjälpte vi en skadad vän, han hade blivit träffad av två kulor men kände inte av det ena. Han pekade hela tiden mot brösten där den första kulan hade träffat. Han blödde. Vi lyckades ge den akuta vård som behövdes, jag gav honom en liter blod.
Älskade mor! Vi befinner oss nu i östra delen av Kobane, vi befinner oss endast några hundra meter från dem; härifrån ser vi deras svarta luvor. Många gånger avlyssnar vi deras telefonkommunikation men vi förstår inte alltid vad de säger ty de pratar många olika främmande språk. Men vi förstår att de är rädda för oss.

Vår grupp består av endast nio frihetskämpar. Den yngste av oss heter Resho och kommer från Afrin (en kurdisk stad i västra Kurdistan); tidigare har han kämpat i Tal Abyaz men har nu kommit hit till oss. Den näst yngsta är min vän Allan; han kommer från staden Qamishlo men var tidigare i Sari Kani. Han vet inte exakt hur gammal han är men gissar på 20 år. Allan har vissa ärr på kroppen; och säger skämtsamt att det är priset han har betalt då han blev kär i Evin som var granne med honom. Den äldste av oss heter Dersim, han kommer från Qandil. Hans fru föll martyr i Diyarbakir. Han har en liten dotter som heter Helen som han inte har träffat och som nu är hos släktingar i Diyarbakir. Dersim har ristat dotterns namn på sin arm.
Vi befinner oss nu i ett hus i utkansten av Kobane, vi vet inte vems hus det är. I huset hänger en bild på en äldre man och en yngre kille som vi tror har fallit som vi tror har dött eller blivit martyr. Dessutom hänger bilder på Qazi Mohamad, Mala Mustafa och Apo (Öcalan). Det hänger även en gammal karta från den osmanska epoken; kartan verkar vara några sekler gammal och där Kurdistan finns markerat.
Vi har inte druckit kaffe på länge; börjat inse att livet kan vara vackert även utan kaffe. Ärligt talat är inget kaffe så gott som det du brukade laga, älskade mor. Vi är här för att försvara en fridfull stad, en stad som aldrig har gjort någon illa, tvärtom en stad som har varit fristad för vårt syriska brödrafolk och för deras sårade. Vi försvarar en muslimsk stad med tiotalet moskéer; vi försvarar de heliga platserna i staden från angrepp från barbarerna.

Älskade mamma! När detta påtvingade och vidriga krig tar slut så ska jag hälsa på dig; jag tar med mig även min vän Dersim som lovat hälsa på dig och därefter ska han vidare till Diyarbakir för att träffa sin dotter Helen. Vi alla saknar er; men kriget lämnar inte utrymme för avsaknaden. Om jag inte hinner hälsa på dig så var säker på att jag jämt drömt om att träffa dig, men lyckan att göra det har inte varit på min sida. Jag vet att du en dag kommer att besöka Kobane och leta efter det hus där jag tillbringade min sista tid i livet och som kommer att bära min doft för lång tid framåt. Huset ligger i östra utkanten av Kobane, en granatkastare har skadat huset, ett hus med en grön järndörr med tiotalet kulhål från en skytt, huset har tre fönster med ena fönstret mot öster där mitt namn är nu inristat med rött. Jag sitter nu bakom detta fönster och räknar min sista tid i livet medan jag tittar på solstrålarna in i rummet genom träfönstrets kulhål. Just bakom detta fönster sjöng Azad med sin fantastiska röst sången ”Jag saknar dig mor”.

Din dotter Narin”

Allas lika värde=Kurdisk frihetskamp

10410900_10202600754172058_4775251549412815858_n

Jag vill klargöra ett par grejer om kurdisk frihetskamp för att undanröja missförstånd: Jag tror att många av er därute har misstolkat alternativt inte förstått vad kurdiska frihetskampen går ut på. Det är inte för att vi kurder anser oss vara ett bättre folk än någon annan vi bedriver en frihetskamp, vi är varken bättre eller sämre. För det vore rasistiskt om vi ansåg oss vara bättre. Naturligtvis finns det bra och mindre bra individer bland oss liksom i alla samhällen. Emellertid handlar detta om jämlikhet oberoende av individuella egenskaper. Vi ska ha lika mycket som någon annan inte mer och inte mindre. Lika mycket frihet, lika mycket rättigheter och lika mycket självständighet! Allas lika värde- det är vad det hela handlar men när världens befintliga 193 stater förtrycker oss och berövar oss vår frihet och våra rättigheter måste vi se till VI själva delar med oss av den frihet och rättighet vi åtnjuter, att vi fyller tomrummet dessa stater med dess system skapar, att vi sträcker ut våra händer till varandra i det mån vi har möjlighet till. Kurdisk emancipation (befrielse) !!! Dela med dig av det bröd du har broder.