Reihaneh Jabbaris brev innan avrättningen

reyhaneh-jabbari-idam-edildi-h1414233250

Nedanstående brev är skrivet av Reihaneh Jabbari som för fyra dagar sen blev häng av Irans teokratiska regim. Jag har översatt det eftersom jag ville ge henne en röst. För hon är symbolen för hundratals människor varje år avrättas av Iran, hon är symbolen för förtrycket, orättvisorna och hon är symbolen för alla de människor vilka måste lida under diktaturen.

”Sista brevet till mor.

Jag skulle vilja krama om dig intill döden.

Kära Sholeh,

Jag fick kännedom om att det ska var min tur att bekanta mig med mitt straff idag. Mitt hjärta är brustet ty det är inte av dig jag får veta att jag har kommit till sista bladet i min livsbok. Tyckte du inte att jag behövde veta det? Du vet ju vilket dåligt samvete jag har för att ha gjort dig sorgsen. Varför gav du mig inte chansen att krama om dig och pappa en sista gång?

Världen gav mig 19 år att få leva. Jag borde ha dött under den där olycksaliga natten. Min kropp borde ha slängts i något hörn i staden och påträffats några dagar senare och polisen borde därefter kallat dig till rättsmedicinska obduktionen för identifikation och för att berätta för dig våldtäkten jag utsattes för. Men eftersom vi inte besitter deras makt och deras pengar skulle min mördare aldrig hittats ändå. Skammen och bedrövelsen skulle i ditt liv fortgå och denna bedrövelse skulle efter några år leda till din död. Hur som helst förändrades denna hädade berättelse. Min kropp borde ha slängts i ett hörn men den blev gömd i Evins-fängelsets isoleringscell och nu till Shehr-e Ray fängelset som liknar mer en kyrkogård.

Men det här var mitt öde, klaga inte för du vet ju mycket bättre än mig att döden är inte slutet för livet. När du följde med oss till skolan hade du lärt oss att uppföra oss som lady inför gräl och anklagelser. Minns du hur noga du var med att berätta för oss om hur vi skulle bete oss och uppföra oss? Dina erfarenheter visade sig vara fel. Ty det du har lärt mig hjälpte mig föga när jag drabbades av den där olyckan. Under rättegången beskrev de mig som kallblodig och ond mördare. Jag fällde inte en enda tår. Jag bönföll de aldrig. Eftersom jag hade förtroende för lagen grät jag inte.

Men jag anklagades. Kolla, kan inte ens göra en flyga förnär, jag brukade fånga kackerlackorna genom att hålla i deras antenner och kasta ut dem. Jag anklagas för överlagt mord och min behandling av djur uppfattades som en böjelse för män och domaren bemödade sig inte ens titta på mina händer eftersom mina naglar var långa och målade då olyckan inträffade. Vad godhjärtat av en person från vilken rättvisa förväntas! Han tillfrågade inte om mina händer var grova som idrottsmän, speciellt som boxare. Och det här landet min kärlek jag djup planterade i ville aldrig ha mig. När jag blev utsatt för de grövsta tillmälen och glåporden och grät under förhören stöttade ingen mig. Min skönhet belönades med isoleringscell då jag skar av håret för 11 dagar sedan.

Kära Sholeh,
Gråt inte av det hu hör. Jag hade förstått att min skönhet var oanvändbar då en ogift gammal karl gjorde mig illa med mina naglar under min första dag i arresten. Att se bra ut; att ha goda tankar och önskemål, att ha en fin handstil, att ha goda ord och åsikter och till och med att ha fin röst…
Mamman min, mina åsikter har förändrats men du är inte ansvarig för det. Mina ord har inget ände; dessa ger jag till några som ska avrätta mig utan din vetskap och din närvaro. Jag lämnar flera handstilsanteckningar som mitt arv till dig.
Trots det vill jag ändå be dig om en sak; egentligen har jag en önskan av denna värld och av detta land. Jag vet att du kan behöva tid för det. Snälla gråt inte och lyssna. Jag skulle vilja att du tog dig till domstolen och berättade om min önskan för dem, jag kunde inte skriva ett brev själv när jag var i fängelset. Du kommer än en gång drabbas av sorg på grund av mig. Om jag ska behöva gå ner på mina knän för det blir jag inte arg på dig. Fast du hade bett de att inte avrätta mig trots att jag hade tiotals gånger bönfallit dig att du inte skulle.

Min godhjärtade mor, kära Sholeh som jag älskar mer än mitt liv; jag vill inte ruttna under jorden. Jag vill inte att mina ögon, mitt hjärta ska förvandlas till stoft. Jag vill att du ordnar följande så fort jag blir hängd: att du ger mitt hjärta, mina njurar, mina ögon, mina ben och allt som går att transplantera i present till de behövande. Men jag vill inte att de som får mina organ ska veta mitt namn eller köpa en bukett blomma och jag vill inte ens att de ska be för mig. Jag vill inte att du ska ordna en grav åt min kropp som du sedan återkommer till och känner sorg över och det menar jag innerligt. Jag vill inte att du ska bära svart för min skull. Gör allt du kan för att glömma mina svåra dagar. Låt vinden ta mig härifrån. Världen älskade oss inte. Jag accepterar inte mitt öde. Och nu ska jag krama om döden och göra slut på det.

Därför att i Guds domstol ska jag ställa de som anklagade mig till svars. Av domaren ska jag begära: rättvisa för att de ofredade mig i Högsta Domstolen. I skapelsens domstol ska jag ställa Dr. Farvandi och Qasim Shabani, alla de där okunniga vilka med sina lögner begick orättvisa mot mig, de som trampade på mina rättigheter och de som inte uppmärksammade att verkligheten inte är vad det ser ut var. Jag ska ställa alla de till svars.

Kära godhjärtade Sholeh, med andra ord du och jag som anklagar och de andra som anklagas. Jag skulle vilja vänta och se vad Gud kommer att säga. Jag hade velat krama om dig ända till döden.

Jag älskar dig
Reihaneh Jabbari”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s