PKK och Turkiet

1bf0bd742cd9cd640be98d74af54-grande

Kurderna
Turkiet har en betydande minoritet av kurder – ett folk som också bor i angränsande länder i öst och sydöst. Kurderna talar ett indoeuropeiskt språk som bland annat är släkt med persiska. Deras traditionella bosättningsområden – ofta sammanfattade i begreppet Kurdistan – sträcker sig från sydöstra Turkiet in i angränsande delar av Iran, Irak, Syrien och Armenien. Kurdistan är dock inte något exakt avgränsat område och har aldrig utgjort en politisk enhet.

Man tror att Turkiet hyser omkring två tredjedelar av världens kurder. Antalet kurder i Turkiet uppskattades till cirka 30 miljoner. Siffran är osäker, på grund av assimilering och folkomflyttningar och därför att turkiska myndigheter i årtionden vägrade erkänna kurderna som en särskild folkgrupp. Före 1990 kallades Turkiets kurder officiellt för ”bergsturkar”.

Kurderna i Turkiet har aldrig bildat någon enad politisk front. En del är assimilerade i det turkiska samhället. Personer av kurdiskt ursprung är väl representerade i Turkiets traditionella partier och i parlamentet; tre av landets presidenter hittills har varit assimilerade kurder. Med undantag för dem som fortfarande bor i sydöstra Turkiet röstar de flesta kurdiska väljare på något av landets ”ordinarie” partier och inte på det särskilda kurdiska (vänster) parti som funnits sedan 1991 (jämför nedan). Under inbördeskriget mellan staten och den kurdiska gerillan PKK (se nedan) 1984–1999 drev dock myndigheternas och militärens omedgörlighet många kurder till att solidarisera sig med PKK, fast de inte stödde rörelsens mål att samla alla kurder i en marxist-leninistisk stat. Inte ens bland PKK:s verkliga sympatisörer verkade särskilt många omfatta kravet på en självständig stat, om man får tro opinionsundersökningar som gjordes under denna period. Kulturella och politiska rättigheter och förbättrad ekonomi kom i första rummet. PKK-ledaren Abdullah ”Apo” Öcalan hade redan gett upp tanken på en oberoende kurdisk stat när han greps i februari 1999.

Något lagligt kurdiskt parti fanns inte förrän 1991, då några parlamentsledamöter från ett annat vänsterparti bildade Folkets arbetarparti (HEP). Det tvingades upphöra med sin verksamhet 1993 och ersattes av DEP, som i sin tur bannlystes 1994 och ersattes av Hadep. Liksom föregångarna anklagades Hadep för att ha band till PKK. I valet 2002 samlades de kurdiska kandidaterna i Dehap, som bildats i avvaktan på att Hadep skulle förbjudas, vilket skedde i mars 2003. För att inte också det skulle förbjudas gick Dehap i augusti 2005 samman med den pro-kurdiska Demokratiska samhällsrörelsen (DTH).

I november 2005 upplöste sig Dehap, samtidigt som DTH registrerade sig som parti under namnet Demokratiska samhällspartiet (DTP). Efter bland annat starka personmotsättningar i ledningen och anklagelser för PKK-kontakter förbjöds DTP i december 2009, varvid de flesta parlamentsledamöterna övergick till det nybildade, ”vilande” Freds- och demokratipartiet (BDP).

Turkiets ställning som EU-kandidat från 1999 väckte liv i debatten om kurders rättigheter. Författningsändringar som antogs 2001 medförde dock inga större förbättringar av rätten att använda kurdiska språket (jämför Befolkning och språk). Först i juni 2004 började statlig radio och TV sända de första programmen på ”minoritetsspråk”, inklusive kurdiska (se Massmedier). I augusti 2002 blev det i princip tillåtet att arrangera privata kurser i kurdiska språket. I verkligheten stoppades kurserna fram till april 2004. Inte förrän sommaren 2012 sade regeringen att undervisning i och på kurdiska skulle tillåtas i statliga skolor ”om tillräckligt många begär det”. De närmare villkoren beskrevs inte.

I samband med att långtgående fredskontakter mellan staten och PKK-gerillan kommit igång slopades i februari 2013 förbudet för politiska partier att använda andra språk än turkiska i sin verksamhet. Författningsdomstolen fann att språklagen stred mot landets konstitution. Det blev nu tillåtet att tala kurdiska på partikongresser och valmöten och att sprida affischer och dokument på kurdiska.

Historisk bakgrund
Före första världskriget löd flertalet kurder under Osmanska riket. Där bildade de 15 egna emirat, i regel styrda av kurdiska emirer. Olika kurdiska klaner konkurrerade om betes- och jordbruksmarker. De flesta kurder var ännu boskapsskötande nomader, men även sedan de blivit bofasta levde deras gamla klanstruktur kvar som en form av feodalism. Klanhövdingarna blev godsägare, och varje sådan godsägare, ağa, hade stor makt över sina underlydande bönder. Ännu i dag finns mycket av detta feodala system kvar i kurdiska områden.

Under 1800-talet började osmanska härskare utse egna guvernörer i kurdernas emirat. Ingreppen i deras autonomi gav näring åt nationalistiska tankegångar bland utbildade kurder. Samtidigt förekom bland bönderna försök till resningar, både mot den egna aristokratin och mot den turkiska centralmakten. En del kurder hoppades – förgäves – på vaga utfästelser i Sèvresfreden 1920 om att ett självstyrande Kurdistan skulle inrättas efter det att första världskrigets segrarmakter styckat Osmanska riket. Andra kämpade på turkarnas sida i det befrielsekrig som ledde till att Kemal Atatürk 1923 kunde utropa Republiken Turkiet.

För att skapa lugn i sydöst valde den turkiska republikens styresmän att liera sig med godsägare och andra lokala härskare bland kurderna. Bland de fattiga och förtryckta bönderna växte missnöjet. Atatürks sekulariseringspolitik blev det som tände upprorsgnistan på den religiöst konservativa, kurdiska landsbygden. Kurdiska uppror mot den turkiska centralmakten förekom 1925, 1930 och 1937. Redan efter det första upproret förbjöd Atatürk kurderna att tala sitt språk offentligt, såsom i domstolar eller skolor.

PKK, inbördeskriget och Öcalan
Militärkuppen 1971 tvingade många kurdiska vänstergrupper att gå under jorden. Som svar på en våg av våld från både höger- och vänsterextremister införde Turkiet 1976 krigslagar i de sydöstra provinserna. Två år senare bildades, ur en maoistisk studentgrupp i sydöst, Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK). PKK satte som sitt mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. I augusti 1984 inledde PKK en rad aktioner i sydöstra Turkiet, vilket blev början till ett inbördeskrig mellan PKK och den turkiska staten. PKK-gerillan började med att skjuta ned en arméhelikopter, frita kurdiska fångar och attackera kurdiska byar som ansågs ”samarbeta” med regeringen i Ankara. Armén svarade med hård vedergällning.

Inbördeskriget kulminerade i början av 1990-talet, då PKK även angrep turistorter och andra mål i västra Turkiet. Trots kriget märktes en något ändrad attityd till kurderna från myndigheternas sida. Dåvarande presidenten Turgut Özal – själv av kurdiskt ursprung – bröt ett tabu genom att använda ordet kurd i offentliga sammanhang, och förbudet mot att trycka tidningar och böcker på kurdiska hävdes i princip. Men militären fortsatte att kräva en hård linje mot kurder som hävdade sin etniska egenart.

Från mitten av 1990-talet började PKK tappa mark militärt. Syrien och dess lydstat Libanon hade länge varit en fristad för PKK och dess ledare Abdullah Öcalan, men sedan USA bakom kulisserna hjälpt Turkiet att sätta press på Syrien tvingades Öcalan lämna sin mångåriga exil där. Mot slutet av 1990-talet stod det klart att PKK-gerillan lidit avgörande nederlag mot den turkiska armén.

I november 1998 greps Öcalan av italiensk polis på Roms flygplats men utlämnades inte till Turkiet. I februari 1999 greps han ånyo i Kenyas huvudstad Nairobi, där han hade gömt sig på den grekiska ambassaden. Denna gång stod utsända turkiska kommandosoldater för gripandet, och Öcalan flögs till Turkiet. I juni dömdes han för högförräderi, separatism och mord till döden genom hängning. Sedan Turkiet avskaffat dödsstraffet omvandlades domen, i oktober 2002, till livstids fängelse. I mars 2003 fastslog Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att rättegången mot Abdullah Öcalan inte till alla delar hade varit rättvis.

Under inbördeskriget 1984–1999 begick de turkiska säkerhetsstyrkorna grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt turkisk statistik krävde kriget följande dödsoffer: 4 302 statstjänstemän, 5 013 soldater i turkiska armén, 4 435 civila och 23 112 PKK-sympatisörer.

Efter rättegången 1999 uppmanade Öcalan PKK att avsluta den väpnade kampen. PKK:s ledning uppgav i augusti att rörelsen skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation. PKK drog tillbaka sina stridskrafter från turkiskt område, i första hand till bergen mellan Irak och Iran.

Undantagslagar, som 1987 ersatt de tidigare krigslagarna i kurdiska provinser, började gradvis avskaffas efter 1999. Hösten 2002 upphävdes de sista undantagstillstånden, i den sydöstra provinshuvudstaden Diyarbakır och i Şırnak (gränsprovins till Syrien och Irak). Den turkiska militären behöll dock även i fortsättningen en stark närvaro i sydöst.

Hizbullah och TAK
I januari 2000 slog turkiska myndigheter till mot den islamistiska kurdiska rörelsen Hizbullah (utan samband med rörelsen i Libanon med samma namn). I dess tillhåll hittade polisen nedgrävda lik efter ett hundratal personer, mest kurder, som Hizbullah hade torterat och mördat. Troligen hade en militant fraktion inom Hizbullah velat göra upp räkningen med avhoppare och ”förrädare”.

Hizbullahs grundare, Hüseyin Velioğlu (död i skottlossning med turkisk polis 2000) var i hemstaden Batman klasskamrat med Abdullah Öcalan, som senare grundade PKK. Under inbördeskriget mellan staten och PKK attackerades PKK av Hizbullah, och enligt flera senare vittnesmål från politiker och höga militärer stöddes Hizbullah av de turkiska säkerhetsstyrkorna.

Kurdistans frihetshökar (eller befrielsefalkar) (TAK) grundades 2004. TAK har tagit på sig allt fler sprängdåd, i synnerhet sådana som riktat sig mot turister. TAK:s ursprung är något dunkelt men det tros vara en utbrytargrupp från PKK.

PKK:s namnbyten efter kriget
I april 2002 meddelade PKK:s partikongress från norra Irak att PKK i fortsättningen skulle kallas Kadek (Kongressen för frihet och demokrati i Kurdistan). Som ledare för Kadek kvarstod den fängslade Abdullah Öcalan. Namnbytet troddes ha samband med att EU nu hade satt upp PKK (men inte Kadek) på sin lista över terrororganisationer.

I mars 2003 invaderades Irak av USA och Storbritannien. På hösten samma år meddelade PKK (Kadek) att rörelsen skulle upplösas och ersättas av en mer demokratisk organisation, Kongra-Gel. Rörelsen skulle dock ingalunda avväpnas, och Öcalan kvarstod som ledare. Tillkännagivandet kom direkt efter de första sammanstötningarna i Irak mellan å ena sidan PKK-gerilla, å andra sidan amerikanska trupper och irakisk-kurdiska gränsvakter. USA och Turkiet hade enats om en plan för att eliminera hotet från PKK-rebeller i Irak. Detaljerna i planen offentliggjordes inte, förutom att eventuella militära insatser skulle göras av USA.

Försöken att reformera PKK lyckades uppenbarligen inte, i stället drabbades rörelsen av en mängd avhopp. I maj 2004 tillkännagav PKK att det gamla namnet PKK åter kunde användas, vid sidan av Kongra-Gel.

I maj 2004 meddelade PKK att man tänkte avbryta vapenvilan som rått sedan 1999 och återuppta striderna med turkiska säkerhetsstyrkor. För detta kritiserades PKK av bland andra Dehaps ledare Tuncer Bakırhan, som dock vädjade till turkiska myndigheter om amnesti och fulla politiska rättigheter för PKK-medlemmar. Den inflytelserika kurdiska politikern Leyla Zana vädjade offentligt till PKK om att förlänga vapenvilan med ett halvår, men rörelsen sade nej till detta. Under juni 2004 märktes en uppgång i det ”lågintensiva” våldet i sydöst, men PKK var uppenbarligen inte starkt nog att genomföra en verklig offensiv. Turkiska säkerhetsstyrkor mobiliserade ett hårt motstånd, och något nytt inbördeskrig kom inte till stånd. En del turkar uttryckte dock sitt missnöje med att de amerikanska trupperna i Irak inte med full kraft slagit till mot PKK:s basläger.

I april 2005 meddelade PKK:s ledning i Irak att rörelsen åter hette PKK, och ingenting annat.

Begravningen av 14 kurdiska rebeller i slutet av mars 2006 blev början till de värsta oroligheterna på ett decennium i flera städer i sydöstra Turkiet. Rebellerna hade dödats i strider med turkisk militär (se vidare Aktuell politik). Enligt en uppskattning fanns det i augusti 2006 omkring 700 väpnade PKK-rebeller i Turkiet samt ytterligare 2 000 i läger på den irakiska sidan av Kandilbergen mellan Irak och Iran.

Efter regeringspartiet AKP:s stora valseger 2007, när partiet fick större stöd i de kurdiska provinserna än kurdpartiet DTP, har PKK på nytt trappat upp sina väpnade attacker mot turkiska staten. Rörelsen iakttog dock i princip vapenvilor i ett par år mellan 2009 och 2011. Under denna tid förde PKK hemliga förhandlingar med regeringen och den nationella säkerhetstjänsten om en politisk lösning, men förhandlingarna blev resultatlösa.

Sedan samtalen avslöjats för medierna har regeringens inställning till PKK hårdnat. Regeringens taktik sägs nu gå ut på att med militära medel krossa gerillan eller tvinga den till förhandlingar, helst genom politiskt och militärt samarbete med den regionala kurdiska regeringen i norra Irak, där PKK har sina baser. Samtidigt vill regeringen föra en dialog med det lagliga partiet BDP om politiska och kulturella reformer. Å andra sidan ställer rättsväsendet BDP under hårt tryck och intresset inom partiet och den kurdiska allmänheten för inviterna från regeringen tycks minska.

Som en ”urban” underorganisation till PKK nämns sedan april 2009 Kurdistans samhällsunion (Koma Civakên Kurdistan, KCK). Sedan dess tros tusentals misstänkta medlemmar och sympatisörer ha gripits och i många fall rannsakats i massrättegångar. Bland de gripna finns många folkvalda borgmästare från BDP.

Från sommaren 2011 trappade PKK upp sina attacker mot turkiska arméposteringar i sydöst. Den ökade gerillaverksamheten sammanföll med massgripanden av KCK-medlemmar. Under 15 månader fram till augusti 2012 dödades enligt beräkningar av tankesmedjan International Crisis Group omkring 800 människor, varav mer än hälften PKK-medlemmar och omkring 85 civila.

Folkomflyttningar
Miljoner kurder har under de senaste årtiondena lämnat sydöstra Turkiet, som är den fattigaste och minst utvecklade delen av Turkiet. 1996 bodde enligt en källa två tredjedelar av Turkiets kurder i landets västra delar.

Under inbördeskriget i sydöst 1984–1999 tvångsevakuerade armén enligt turkiska uppgifter cirka en miljon människor från runt 7 000 kurdiska byar till närliggande större städer. Omkring 4 500 byar beräknas ha blivit helt utplånade och stora landsbygdsområden närmast tömda på befolkning. Utrymningen av byarna skedde framför allt under 1990-talet. Centralorten Diyarbakır fick ett nytillskott av människor motsvarande tre gånger det ursprungliga invånarantalet. Även runt Adana och Mersin växte stora slumområden upp.

Personer som velat återvända har tvingats skriva under papper där de intygar att deras byar bränts av terrorister och inte av armén. Det finns inte mycket information om den eventuella återflyttningen av kurdiska familjer.

Ett av många problem som återstår att lösa är vad man ska göra med de så kallade byvakter som myndigheterna tillsatte i början av inbördeskriget. Byvakterna var tänkta att fungera som en tillfällig milis, som skulle hålla vakt mot PKK-gerillan. Från att ha varit som flest 95 000 fanns det sommaren 2006 fortfarande drygt 58 000 beväpnade byvakter, som varje månad fick en lön utbetalad av staten. Lokalt har byvakterna stor makt, och det finns många rapporter om hur bybor som försökt återvända hem jagats bort igen av byvakter som under deras bortavaro lagt beslag på åkrar och betesmarker.

Byvakter har också anklagats för att utnyttja sin lokala makt till att angripa rivaliserande klaner, lägga beslag på mark och ägna sig åt smuggling. Regeringen sade 2009 att den planerade att stegvis avskaffa systemet med byvakter, men enligt kurdiska uppgifter fortsätter rekryteringen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s