Kurdisk-turkisk konflikt

Kurds protest in Lebanon

I Turkiet bor fler kurder än i något annat land – troligen minst 30 miljoner. De turkiska kurdernas bosättningsområden finns i sydöst, men efter årtionden av utvandring därifrån bor kanske en tredjedel i västra Turkiet.

Republiken Turkiet grundades 1923. Kort därefter inleddes en hårdhänt assimilationspolitik som fortsatte under resten av 1900-talet. Statsmakten motarbetade framför allt det kurdiska språket. Kurdiska orts- och personnamn byttes mot turkiska, ingen skolundervisning på kurdiska tilläts och kurderna förbjöds att använda sitt språk i offentliga sammanhang.

Länge fick man inte ens nämna offentligt att det fanns en folkgrupp i Turkiet som kallades kurder; ”bergsturkar” skulle det heta. På 1980-talet fick dock Turkiet en president, Turgut Özal, som chockade etablissemanget genom att tala öppet om kurder. Att Özal själv var av kurdiskt ursprung väckte dock ingen större uppmärksamhet. Kurder som assimilerats i det turkiska samhället har ofta funnits med i Turkiets politiska liv, även på höga poster.

Efter Özal gjorde turkiska politiker flera ansatser till att mjuka upp förbuden mot kurdiskan. Även försiktiga reformförsök stötte dock på hårt motstånd från konservativa kretsar inom byråkratin, rättsväsendet och militären.

1991 blev det tillåtet att ge ut tidningar och böcker på kurdiska. Ändå censurerades eller förbjöds många kurdiska skrifter, med hänvisning till lagar mot separatistpropaganda. Förbudet mot radio- och TV-program på minoritetsspråk upphävdes ”i princip” 2001 men gällde i verkligheten till 2004. Att undervisa på kurdiska i de statliga skolorna är fortfarande förbjudet, men enligt ett regeringslöfte 2012 ska kurdiska tillåtas som tillvalsämne ”om tillräckligt många elever ber om det”

EU, AKP och Erdoğan

1999 erkändes Turkiet som kandidatland för EU-medlemskap. EU gjorde dock klart att utökade rättigheter för kurderna var ett krav, om Turkiet ville bli medlem i EU. 

I parlamentsvalet 2002 vann det nybildade partiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) under Recep Tayyip Erdoğan en jordskredsseger. Partiet var uttalat EU-vänligt, och under AKP-regeringens första år fick reformarbetet ny kraft.

Av motståndarna utpekades AKP som ett islamistiskt parti, men framför allt i början framträdde det snarare som värdekonservativt och moderat islamvänligt. I jämförelse med andra turkiska partier tycktes AKP mindre ansatt av den form av nationalism som härrör från tiden efter första världskriget, då turkarna fruktade att deras land skulle styckas av segrarmakterna och försvinna från kartan.

Relationerna mellan Turkiets regering och landets kurdiska medborgare förbättrades sakta. I valet 2007 fick AKP drygt hälften av rösterna i sydöstra Turkiet. Fler kurder röstade det året på AKP än på det parti, DTP, som utgavs för att vara kurdernas eget parti (se vidare nedan).

Inbördeskrig 1984–1999

Kurdistans arbetarparti, PKK, bildades 1978 under ledning av Abdullah Öcalan. Med stöd av Sovjetunionen ville PKK på den tiden upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Sedan dess tycks dock PKK, ha gjort upp med sin kommunistiska ideologi. Det som håller samman rörelsen, förutom kurdisk nationalism, tycks vara en mycket stark lojalitet mot Abdullah Öcalan.

1984–1999 utkämpade PKK en väpnad kamp mot den turkiska statens militära styrkor och Turkiet gav sig då på kurdiska civila samhällen genom att införa undantagstillstånd i kombination med utegångsförbud i de områden för att få fria händer till att begå mord på kurder. Inbördeskriget blev ett svårt trauma för Turkiet. I sydöst gick både militären hårt fram mot civilbefolkningen. 37 000 människor dog i kriget, däribland 5 000 turkiska soldater.

Militären tvångsförflyttade under kriget en miljon kurder från 7 000 byar. Sydöstra Turkiet, som redan tidigare var ekonomiskt eftersatt, kom på grund av kriget än mer på efterkälken jämfört med resten av landet.

PKK:s ledare Abdullah Öcalan greps 1999. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Snart visade det sig dock att Öcalan ingalunda förlorat greppet om PKK i och med att han fängslats. Från sin cell fortsatte han att utöva den högsta ledningen över PKK.

PKK återupptar striderna

Efter att Öcalan gripits gav han order till PKK om eldupphör. PKK skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation, sades det.

Kvarvarande gerilla drogs tillbaka från Turkiet till baser i bergen mellan Irak och Iran. Möjligen ville Öcalan bli erkänd av EU som kurdisk frihetskämpe, men utvecklingen blev en annan.

Efter den 11 september 2001 hörde PKK till de många organisationer som blev stämplade som terroriströrelser av både USA och EU.

I maj 2004 avbröt PKK vapenvilan från 1999. Det skedde just då Turkiets regering, med stöd av EU, hade genomfört reformer för kurdernas rätt till sitt eget språk. Regeringspartiet AKP hade också vunnit stora framgångar i lokalval, även i kurdiska områden. PKK kan ha sett sig hotat i sin självpåtagna roll som ledare för kurderna.

PKK:s offensiv gav i sin tur bränsle åt en nationalistisk våg bland turkar, framför allt inom högern. 2005 talade dock premiärminister Erdoğan offentligt, som förste turkiske ledare, om det ”kurdiska problemet”. Enligt Erdoğan skulle problemet lösas med demokratiska reformer.

Lagliga kurdiska partier

Våldet mellan turkar och kurder ökade kraftigt under 2006, då PKK angrep militära posteringar längs Turkiets gräns mot Iran och Irak. Trots det vann AKP 2007 ännu fler kurdiska röster än i tidigare val. Samtidigt kom ett tjugotal representanter för det lagliga kurdiska partiet DTP in i parlamentet, formellt som oberoende.

Fram till 1991 fanns det inget lagligt kurdiskt parti i Turkiet. Därefter har det i regel funnits ett kurdiskt vänsterparti som fått existera i några år innan det förbjudits, varpå partiet återuppstått under ett nytt namn.

Varje partiförbud har föregåtts av att myndigheterna anklagat det för samröre med PKK.

Och utan tvivel hade Abdullah Öcalan verkligen stort inflytande i DTP liksom i dess efterträdare från 2009, BDP (se nedan). Samtidigt finns hela tiden krafter i de lagliga kurdiska partierna som vill ge dem en mer självständig ställning.

Kurdisk ”fredsdelegation”

I lokalvalen i Turkiet våren 2009 tappade regerande AKP en hel del röster i kurdiska områden till DTP. En orsak antogs vara allmän besvikelse över uteblivna ekonomiska satsningar i sydöstra Turkiet. PKK utlyste en ensidig vapenvila som skulle gälla fram till september.

Premiärminister Erdoğan tillkännagav i juli 2009 att hans regering ville öppna en dialog med kurderna och att han hoppades på brett stöd för detta ”kurdiska fredsinitiativ”. Erdoğan höll känsloladdade tal men gav inga konkreta löften, och de stora oppositionspartierna vägrade stödja initiativet.

PKK-ledaren Öcalan lät en kurdisk ”fredsdelegation” gå in i Turkiet från Irak, för att ”testa regeringens fredsvilja”. På flera platser i sydöstra Turkiet hyllades delegationen i parader som anordnats av DTP, något som upprörde många turkar.

I december 2009 förbjöd Turkiets författningsdomstol DTP, med hänvisning till partiets samröre med PKK. DTP:s ”oberoende” representanter i parlamentet satt dock kvar, fast nu som medlemmar av det nya partiet BDP (Freds- och demokratipartiet).

Havererat initiativ

I april 2010 möttes representanter för Turkiet, Irak och USA i Istanbul för att anta en plan för att gemensamt motarbeta PKK, men planen offentliggjordes inte. Samtidigt utförde PKK-rebeller allt fler anfall mot turkiska militärförläggningar. Den turkiska regeringens ”kurdiska initiativ” tycktes helt ha stannat av, och oppositionen anklagade regeringen för att uppmuntra kurdisk aktivism.

Den 31 maj deklarerade Abdullah Öcalan från sitt fängelse ett definitivt slut på PKK:s vapenvila. Nya våldsdåd följde. I juni gick turkisk militär över gränsen en bit in i Irak, samtidigt som man utförde luftattacker mot PKK-baser i Irak.

Halvvägs in på 2010 kom en rapport som visade att våldet i norra Kurdistan nu krävt 42 000 liv sedan det väpnade upproret bröt ut 1984. Av de döda var 7 000 turkiska soldater och resterande kurdisk gerilla och civila kurder. 

Den turkiska tankesmedjan Tesev sade att långt mer radikala reformer behövdes än de som framskymtat i regeringens initiativ för att lösa ”det kurdiska problemet”. Tesev föreslog att inledningen i Turkiets starkt turknationalistiska författning skulle ändras tillsammans med lagar om politiska partier, terrorism och utbildning.

I juli sade den tillförordnade PKK-ledaren Murat Karayılan att hans mannar skulle lägga ned sina vapen, under FN:s överinseende, om Turkiet gick med på vapenvila under vissa villkor, som att inte gripa kurdiska politiker i sydöst.

Hemliga förhandlingar

Utan att några sådana löften uttalats utlyste PKK i augusti en ny vapenvila som senare utsträcktes och skulle gälla fram till det parlamentsval som planerades till juni 2011. Men redan i slutet av februari 2011 bröt PKK sin nya vapenvila.

När den turkiska valmyndigheten i april meddelade att flera BDP-kandidater diskvalificerats inför valet, bröt våldsamma protester ut i flera städer. Det kurdiska partiet hotade med bojkott. Efter någon vecka ändrade valmyndigheten sitt beslut.

Långt senare läckte det ut att turkiska regeringen och säkerhetstjänsten under lång tid hade fört hemliga fredsförhandlingar med PKK, bland annat i Oslo. De gav dock inget resultat, och när samtalen blev kända hårdnade attityden på båda sidor.

PKK trappade på nytt upp sin väpnade verksamhet och möttes av resoluta ingripanden av armén. Regeringen sade sig vilja föra en dialog med BDP för att isolera PKK politiskt, men samtidigt greps och fängslades ett stort antal BDP-politiker, vilket minskade den kurdiska allmänhetens tilltro till staten.

Likaså har sedan 2009 tusentals misstänkta medlemmar av Kurdistans samhällsunion (KCK) gripits för påstått samröre med PKK. KCK kan i praktiken betraktas som PKK:s ideologiska gren men omfattar även kurdiska rörelser i grannländerna.

Allt värre under 2012

Regeringen gjorde några små utspel som kunde ses som försoningstrevare gentemot kurderna, till exempel att premiärminister Erdoğan bad om förlåtelse för att nästan 14 000 kurder dödades mot slutet av 1930-talet, när turkiska staten krossade ett uppror. Han utlovade också en skolreform, som skulle göra det möjligt att införa undervisning i kurdiska språket som tillvalsämne.

Men för kurderna i gemen föreföll ändå statsmakten allt mer repressiv. I juli 2012 inleddes en massrättegång mot över 200 medlemmar av KCK, och Erdoğan hade bara hårda ord till övers för de hundratals fängslade kurder som under hösten hungerstrejkade i 68 dagar för bland annat rätten att få använda kurdiska i skolor och domstolar. 

Plötsligt fredshopp

Under hösten 2012 skedde en markant ändring i tonläget. Hungerstrejken avbröts efter en vädjan från Abdullah Öcalan, och efter en tids medierykten om kontakter mellan honom och staten bekräftade regeringen i december att en ”dialog” pågick. Öcalan fick ta emot delegationer från BDP och skriva brev till gerillasoldaterna inne i Irak.

Regeringen gick kurderna till mötes genom att driva igenom lagar om att kurder får använda sitt eget språk i domstolar och att politiska partier får använda andra språk än turkiska i sin offentliga verksamhet. Imamer fick lov att tala kurdiska i moskéerna.

I mars 2013, på det kurdiska nyåret, utropade Öcalan vapenvila och talade om en ny era i vilken ”vapnen ska tystna och idéerna och politiken ska tala”.

Den 8 maj började PKK:s cirka 2 000 soldater inne i Turkiet i små grupper röra sig mot Irak. De första gick över gränsen efter en vecka.

Den nya fredsprocessen väckte större hopp än några tidigare försök att avsluta den långa konflikten, men ingen vågade ta ut något i förväg. PKK klagade över arméns och säkerhetstjänstens noggranna övervakning av reträtten och regeringen vägrade ge några garantier för att gerillan inte skulle angripas.

Kurdfrågan ”normaliseras”

De flesta bedömare tvivlade på att det bara fanns omtanke om demokrati och mänskliga rättigheter bakom regeringens agerande. AKP var i stort behov av stöd av BDP i parlamentet för att driva igenom ett antal grundlagsändringar som de andra oppositionspartierna ogillade. Den turknationalistiska oppositionen var i bästa fall skeptisk till fredsprocessen – i en del fall direkt fientligt inställd.

Inte helt oväntat uppstod nya komplikationer. Misstron mellan staten och kurderna bestod och båda sidor anklagade snart varandra för att förhala fredsprocessen. PKK avbröt utmarschen till Irak efter att ha klagat över ökad militärbevakning av de kurdiska områdena. PKK möblerade också om i sin ledning och satte in personer som framträdde som tuffare än den relativt moderate Karayılan.

Den nye ledaren Cemal Bayık gav regeringen en frist till september 2013 för konkreta åtgärder för att stärka fredsprocessen. Regeringen föreslog då ökade språkliga rättigheter och att skolbarnens trohetsed till turkiska nationen skulle slopas. men sade inget om mer grundläggande krav på regionalt självstyre och reformerade vallagar och strafflagar.

En viktig reform gjordes sommaren 2014, när parlamentet bland annat godkände att personer som samtalar med PKK skulle garanteras straffrihet.

Att en kandidat i landets första direktval av president 2014 kunde öppet representera kurdiska intressen, och att ett föräldrapar fått rätt av en domstol att kalla sin dotter Kürdistan, visade under alla förhållanden att decenniers totala låsning i kurdfrågan var över.

Påverkan från Syrien

Inbördeskriget i Syrien kom att påverka grannlandet Turkiet i flera avseenden. Bland annat skärptes tonläget i kurdfrågan på nytt när den sunniarabiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS) gick till offensiv mot kurdiska områden i nordöstra Syrien, drev långt över 100 000 kurder på flykt till Turkiet och belägrade den viktiga gränsstaden Kobane. PKK uppmanade turkiska kurder att bege sig till Kobane för att skydda staden. Flera hundra hann ta sig in i Syrien innan turkiska myndigheter täppte till gränsen.

Regeringens och arméns agerande utlöste protester bland kurder i Turkiet. Ett trettiotal människor dödades under flera dagars sammanstötningar med kravallpolis, men också mellan PKK-anhängare och islamister som stödde IS.

PKK-soldater som befunnit sig i de irakiska bergen återvände till Turkiet och ledaren Cemal Bayık hotade med nya angrepp om regeringen fortsatte att stå passiv mot IS. Väpnade sammanstötningar förekom på enstaka platser, liksom turkiska flygräder mot PKK-baser inne i Turkiet.

Ett visst lugn återinträdde i oktober 2014 sedan turkiska regeringen efter internationella påtryckningar tillåtit irakiska kurder att bege sig till Kobane via turkiskt territorium.

I februari 2015, och på nytt i mars, uppmanade Abdullah Öcalan PKK att lägga ned vapnen. Ett par turkiska ministrar framträdde offentligt tillsammans med pro-kurdiska parlamentsledamöter. Hoppet tändes åter, men nu bromsades istället fredsprocessen av motsättningar inom regerande AKP om hur frågan skulle hanteras. Främst avslöjades en spricka mellan den nyvalde presidenten Erdoğan och delar av partiledningen.

Annonser

PKK versus Turkey

APO-1# Perspective #freeWords

-PKK Besiege not Ankara, Turkey besieges Amed and all other Kurdish towns in northern Kurdistan.

-PKK Has not imposed a state of emergency and curfew in Istanbul or in Izmir, for example, Turkey has introduced a state of emergency and imposed a curfew in several Kurdish cities.

-PKK War against the Turkish armed forces, Turkey war against the Kurdish civilian population.

-PKK Have not killed one Turkish child, Turkey has cold-bloodedly killed 350 Kurdish children only during Erdogan’s time.
-PKK Not torture captured Turkish soldiers, Turkey torturing and dress of the dead and they throw in the streets.

-PKK Not hit by either telephone, electricity network or the Internet for any citizen, Turkey has put the system to turn off the electricity, telephone and internet in the Kurdish cities to collectively punish the Kurds.

-PKK Not block Youtube, Facebook and Twitter, Turkey has to and from blocked Youtube, Facebook and Twitter since many years.

-PKK Is not a single Turkish politicians or other working turk in jail, Turkey keeps about 15,000 Kurdish and leftist politicians, human rights activists, journalists, writers, publishers, singers, dancers and poets and others in terror prisons.

-PKK Have not closed down any Turkish TV or radio channel, Turkey has closed down 96 Kurdish TV and radio channels and newspapers.

-PKK Prohibits not speak their mother tongue, practice their religion or rename the citizens who vote for the AKP for dishonest and traitors, Turkey’s constitution allows only Turkish as the language and Turkish politicians call the citizens who vote for HDP just dishonest, unfaithful and traitors.

-PKK Want diversity, Turkey silliness.
-PKK Want to introduce democracy, Turkey theocracy.
-PKK Stands for gender equality, Turkey patriarchy.

The PKK is a terrorist stamped, Turkey, the West’s man child.
Assess themselves.

# SupportPKKsupporthumanrights.

Musa Anter 1920-1992

11228047_514321888744518_178216410992435966_nMusa Anter/Apê (farbror) Musa (1920 – 20 september 1992) var en kurdisk författare, poet och journalist. Han sköts till döds 20:e september 1992 (23 år sedan idag) av turkiska underrättelsetjänsten MIT i Amed.

Under hela sitt liv kämpade han för kurdernas mänskliga rättigheter. Han läste lågstadiet i Merdîn, högstadiet och gymnasiet i Adana och juridiken vid Istanbuls Universitet. Under hans studentår blev han bekant med Turkiets ”rättsapparat” i samband med Dersim-upproret (1937-38) då han dömdes till 45 dagar fängelse för förolämpning av Ataturks sedan 50 år döda och okända mor. Han var en av grundarna till tidningen Ileri Yurt. 1959 åtalades han för dikten Qimil och riskerade dödsstraff. Under statskuppen på 60-talet benådades han och frigavs lyckligtvis.

Han skrev i Deng (röst), Barış Dünyası (Världsfreden) och Yön (Riktning) tidningarna efter sin frigivning. 1963-64 dömdes han på nytt för sina artiklar. I samband med statskuppen på 80-talet greps han igen. Han fick tillbringa sammanlagt 11,5 år av sitt liv i turkiska skräckfängelser för det han uttryckte, tänkte och skrev.

Han var också grundarna till Revolutionära Östkultur Centren (Devrimci Doğu Kültür Ocaklari), Folkens Arbetarparti (Halkın Emek Partisi), Mesopotamiens Kultur Center (Mezopotamya Kültür Merkezi) och för Kurdiska Institutet i Istanbul (İstanbul Kürt Enstitüsü).

För ett av sina arbeten, ett slags självbiografi i två volymer, ”Mina memoarer” fällde han följande kommentar: ” Det går att ställa frågan; vem är Musa Anter? Vilka är figurerna som nämns i hans memoarer? Men jag tycker inte att denna fråga är på sin plats. Många gånger får någon fattig en genväg (lotto) till rikedom och blir rik. Och när jag tog mig ut ur dessa Ziving grottorna ut i samhället träffade jag väldigt många värdefulla människor av en slump likt den fattige blev rik. Och dessa memoarer är frukterna av de skatter jag fann i samhället.

Han blev 72 år apê Musa. Vi minns och hedrar honom. Må han vila i frid.

Jämför PKK -Turkiet

12003944_998803026849203_7942860365418943436_n‪#‎Perspektiv‬ ‪#‎friaOrd‬

-PKK belägrar inte Ankara, Turkiet belägrar Amed och samtliga andra kurdiska städer i norra Kurdistan.

-PKK har inte infört undantagstillstånd och utegångsförbud i Istanbul eller i Izmir t.ex. Turkiet har infört undantagstillstånd och infört utegångsförbud i flera kurdiska städer.

-PKK krigar mot Turkiets beväpnade styrkor, Turkiet krigar mot kurdiska civilbefolkningen.

-PKK har inte dödat ett enda turkiskt barn, Turkiet har kallblodigt mördat 350 kurdiska barn bara under Erdogans tid.
-PKK torterar inte tillfångatagna turkiska soldater, Turkiet torterar och klär av de döda och slänger de på gatorna.

-PKK slår inte av varken telefon, elnätet eller internet för någon medborgare, Turkiet har satt det i system att slå av el, telefon och nätet i kurdiska städer för att kollektivbestraffa kurder.

-PKK blockerar inte Youtube, Facebook och Twitter, Turkiet har till och från blockerat Youtube, Facebook och Twitter sedan många år.

-PKK håller inte en enda turkisk politiker eller annan verksam turk i fängelse, Turkiet håller cirka 15000 kurdiska och vänsterinriktade politiker, MR-aktivister, journalister, författare, förläggare, sångare, dansare och poeter med flera i skräckfängelser.

-PKK har inte stängt ner någon turkisk TV eller radio kanal, Turkiet har stängt ner 96 kurdiska TV och radio kanaler samt tidningar.

-PKK förbjuder inte någon tala sitt modersmål, utöva sin religion eller döper medborgarna som röstar på AKP för ohederliga och landsförrädare, Turkiets grundlag tillåter enbart turkiska som landets språk och Turkiets toppolitiker kallar medborgare som röstar på HDP för just ohederliga, otrogna och landsförrädare.

-PKK vill ha mångfald, Turkiet enfald.
-PKK vill införa demokrati, Turkiet teokrati.
-PKK står för jämställdhet, Turkiet patriarkatet.

PKK är terrorstämplad, Turkiet är Västs gossebarn.
Bedöm själva.

‪#‎supportPKKsupporthumanrights‬.

Rör inte min flykting

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Vi är alla samma folk, varför ska vi hata? Vi är bara ifrån olika platser, går mot olika håll.

Vi var unga.
Vi bodde i Etiopien allesammans.
Det var knapert.
Så vi utvandrade norrut och hamnade i Egypten.
Vi hejdade oss inte.
Så vi utvandrade på nytt och bosatte oss i Mellanöstern sen.
Det tog lite tid och vi blev vuxna.
Vi var fysisk starka.
Och redo för en ny utvandring.
Denna gång flyttade österut mot Asien.
Men vi nöjde oss inte.
Vi utvandrade igen och fann Europa i väst.
Vi var i medelåldern nu.
Och lugnade ner oss lite.
Bara för en stund dock.
Så vi utvandrade igen och upptäckte Nord och Sydamerika.
Det var inte tillräckligt.
Vi utvandrade igen och upptäckte även Australien vid världens ände.
Än var det inte över.
Nu var vi gamla.
Rynkor syntes i våra beprövade anleten.
Men det var inget hinder för oss.
Så vi utvandrade till Nord och Sydamerika och Australien på nytt.
Nu fanns vi över hela världen.
Överallt!
Vi kontrollerade, styrde och åtnjöt av allt världen hade att erbjuda.
Vi uppfann nya områden från vilka vi gjorde utbyten på alla plan. Det gav oss människor ett övertag att ta kolossala kliv framåt för mänskligheten.
Vi gjorde även ett försök att utvandra till rymden. 
Men.
På ålderns höst har vissa av oss glömt vad vi har gått igenom i våra unga ålder.
Hur vi utvandrade och invandrade, utvandrade och invandrade […]
Tillhör du denna grupp? 
Börja flytta tillbaka till ditt fosterland.
Etiopien.

Replik till Ayla Löfving

12033497_1479301932371475_173593484_nHärmed avpixlar jag Ayla Löfvings debatt i SR:s Studie ett igår som handlade om demonstrationen i helgen eftersom motdebattören inte lyckades med att lägga fram ett hav av fakta kontra hennes påhittade argument.

-Hon uppger att det var 70 PKK sympatisörer på plats och att dessa omringade hela Sergelstorg ovanifrån. 

*70 personer kan inte omringa hela Sergelstorg, de räcker inte till.

-Hon uppger att de hade kastat bengaler rakt in i folkmassan.

*På samtliga videoklipp, även i deras egna, ser man en enda bengal brinna på trapporna ner från Drottninggatan och ca 30-40 meter från folksamlingen.

-Hon uppger att det inte är en etnisk konflikt mellan kurder och turkar i Sverige utan att det är en konflikt mellan PKK och turkar.

*Kurdiska föreningen i Fittja som utsattes för ett terrorattentat tillhör inte PKK. Kurder som både har blivit attackerade både fysisk och psykisk tillhör inte PKK. Det är vanliga medborgare som försvarar mänskliga rättigheter.

* Nästan 7 miljoner kurder röstade på HDP/PKK i det senaste valet, var alla de PKK terrorister? Turkar attackerar kurdiska bussar i Kurdistan och i Turkiet…är det PKK:s bussar? Turkar attackerar kurdiska barer, restauranger, konditorier och bokhandlarbutiker runt om i landet..är det PKK:s affärer? Turkar misshandlar kurdiska barn och tvingar de ta på sig turkiska flaggan…är det PKK:s barn ? Turkar attackerar kurder överallt i Turkiet och i Europa…är alla PKK:are? Om ni säger ja då är PKK lika med kurdiska folket men om ni säger nej ja då är det en etnisk konflikt! 

-Hon uppger att det både var kurder och turkar på plats under demonstration.
*Vi såg enbart ett hav av turkiska flaggor och inte en enda kurdisk flagga. Det må vara sant att det fanns kurder också på plats på deras sida. Vi har aldrig sagt motsatsen heller. Kurder har blivit premiärministrar till och med i Turkiet. Men de har blivit det som turkar. Kurder kan bli allt i Turkiet så länge de inte öppnar käften och börjar tala om kurdiska, kurder och Kurdistan. Med andra ord kan kurder bli vad som helst men kan enbart inte bli kurder i Turkiet och därmed här. De kurder som var på plats var såna som hade förlorat sina själar p.g.a. assimilationspolitiken Turkiet systematiskt med vapenmakt genomfört sedan 1923.

-Hon säger att turkar och kurder är bröder.
*På vilket sätt? De har ett land det har inte vi, de är självständiga och fria men det är inte vi. Vårt språk är förbjudet men deras är påbjudet, vår musik, dans, litteratur, tidningar, TV-kanaler, radio kanaler är förbjudna och de som bryter mot förbjudet straffas med tortyr och fängelse och i vissa fall döden. Vårt land är en koloni och deras är en ockupationsmakt..är vi verkligen bröder? Det är mer slav och herre relation här. Vi är mer bröder med svenskar än med turkar på alla plan. Det kan trädet i Kurdistan som blev av med sina löv p.g.a. avlövningsmedel kan intyga liksom fågeln som inte kan häcka på samma träd längre på samma sätt.

-Hon uppger att det sjöngs på kurdiska.
*Det är faktiskt sant. Men låten som sjöngs var en av dem mest ultra-nationalistiska låten som skrivits i Turkiets historia och som hade översatts till kurdiska. Är det dags att hjärntvätta oss på kurdiska månntro?

-Hon uppger att väldigt många kurder som var plats hade drabbats av PKK:s terrorism.
*Jag ber henne komma med ett enda namn på en enda civil som uppsåtligen har drabbats av PKK:s ”terror.” 

Och jag vill tillägga:

Kurdistan är en koloni och Turkiet ockupationsmakt det är var hela den här konflikten handlar om. PKK krigar därför direkt mot Turkiets beväpnade styrkor fastän  Turkiets beväpnade styrkor terroriserar civila kurder och deras samhällen. Turkiet har drönare utrustade med värmekamera bl. a. och som flyger 10 tusen meter över marken och skjuter kurdisk gerilla däruppfirån…så sista frågan lyder: Vilka är det som är terrorister, vilka är de lömska och kan vi verkligen vara bröder med detta folk?

PKK sympatisörer hatar inte Sverige

10000277-00-04-00-00_lgAngående den ”populära videon” på Facebook sidan ”Kasta inte sten på våra poliser”

Jag är kurd, PKK sympatisör och jag älskar Sverige också. Händelserna som syns i första klippet (hela klippet består av två olika) är reaktioner från några individer som har anhöriga till de som kallblodigt mördas av turkiska staten nere i den delen av Kurdistan som är ockuperat av Turkiet. I det sista klippet blir kvinnan provocerat och får vidriga glåpord av en fascist. Egentligen borde ni försvara den modiga kvinnan som gör motstånd mot fascismen med en paraply! Hon blev sedan slagen och en person greps på plats men det är bortklippt!

Det här är också några enskilda individers frustration och maktlöshet vi ser i videon. Det är inget kurdiska föreningar eller organisationer som systematiskt realiserar eller står bakom. Det är naturligtvis inte rätt att agera så. Det är också väldigt lätt att döma men för att förstå det som sker behövs lite mänsklig omtanke och empati. Att gå ut och påstå att PKK sympatisörer tycker Sverige är en terrorstat eller att svensk polis är terrorister p g a några få individers frustration på plats där första gradens kontakt med svensk polis sker är inte bara generaliseringar utan det är också extremt cyniskt. Vi har genomfört flera hundra demonstrationer (det kan svensk polis intyga) genom åren och det är sällan det uppstår konfrontationer med polisen. Vi har faktiskt god kontakt med svensk polis. Kurder i allmänt älskar Sverige och för det Sverige gjort för oss. Ganska ofta har vi även svenska flaggor på våra demonstrationer för att visa vad vi tycker om Sverige. Jag personligen är mot allt våld så länge det finns andra vägar att tillgå. Och i Sverige har vi det och vi försöker utnyttja alla möjligheter en demokrati har att erbjuda.

Men enstaka händelser av enstaka individer ska inte förändra vår syn på människor. I såna fall skulle vi kunna döma alla kristna utifrån Breivik, alla muslimer till terrorister utifrån ISIS eller döma alla turkar till fascister utifrån turkar vilka begår terrorhandlingar mot det kurdiska folket dagligen. Kurdiska restauranger, barer, bokhandlarbutiker, bussar bränns och vandaliseras i Kurdistan och Turkiet. Turkisk militär belägrar och terroriserar kurdiska städer. Turkar attackerar kurdiska demonstranter, de knivskar en kurdisk demonstrant i Tyskland för tre dagar sen, en annan körde in i folkmassan i Schweiz med sin bil i förrigår och andra genomförde ett bombattentat mot kurdiska föreningen i Fittja igår. Det är däremot terror-rå terror!

Kurder har aldrig någonsin attackerat turkar eller skadat några eller attackerat deras föreningar. Vi skulle också kunna göra det, vi har också händer och fötter men vi tror inte på våld kort och gott och vi försöker lära dem just det- att våld inte löser vår konflikt. Att vi måste ta till dialog men det är förgäves för vi talar till döva öron. Min önskan är att ni tar bort denna video. Gör ni inte det bidrar ni till den tragedi vars förövare är just de turkar som satt igång en häxjakt på kurder både i Turkiet och i Europa.

Och hade vi för avsikt att ta till våld skulle vi gå på demonstrationer med järnrör likt SD. Men vi har i regel flaggor, banderoller, flygblad och vår röst som vapen. Tysta inte vår röst.

peace & Love

Svensk journalistisk skandal

11944766_1477096612592007_1133185012_n

Med detta inlägg avser jag rätta samtliga ytterst begåvade svenska journalister som felaktigt återger nyheter från Kurdistan och Turkiet.
 
*Under de senaste 3-4 dagarna har de stora nyhetstidningarna skrivit om kaoset som pågår i Kurdistan och i Turkiet som: ”Det pågår protester i Turkiet” i sina artiklar.
 
*Jag måste nu gå till grundskolenivå för att ge svenska journalister en lektion i vad protestera betyder!
 
*Protester:
 
1-Tillkännagivande av missnöje (källa Nationella encyklopedin)
 
2-En protest är ett uttryck för en ståndpunkt emot en viss företeelse. Det kan vara mot nästan vad som helst, men oftast kommer en protest på ett tidigt stadium för att förhindra att någonting genomförs. (källa Wikipedia)
 
3- En protest är en aktion för att visa sitt missnöje och för att visa viljan för att förändra det man är missnöjd med. En protest genomförs genom folksamlingar, hålla tal, dela ut informationsblad, hålla upp plakat och banderoller. Man måste i regel ansöka om tillstånd för att få genomföra en protestaktion och det är också en demokratisk rättighet för medborgarna. (källa jag)
 
Men ett stort MEN inget av ovanstående stämmer överens med det som sker i Kurdistan och i Turkiet och sålunda inte med svensk nyhetsrapportering. Det som i själva verket försiggår är att turkar samlas, på uppmaning av olika organisationer och partiers lokala ledare, för att attackera, misshandla, uppsåtligen döda, tortera, vandalisera, injaga skräck hos och förfölja kurder.
 
-320 attacker på kurdiska HDP:s kontor har registrerats runt om i landet. Många av dem har bränts ner. HDP:s skyltar på kontorsfasader tas ner och turkflaggor sätts upp.
 
-Det har förkommit att vissa kurdiska hem i vissa städer har märkts med bokstäder.
 
-Kurdiska butiker och restauranger bränns ner eller vandaliseras.
 
-Bussar som bär kurdiska städers namn stoppas, passagerarna misshandlas och bussarna vandaliseras.
 
-Människor som talar kurdiska misshandlas och i vissa fall dödas.
-Flera kurdiska städer är under belägring av militären.
 
-Prickskyttar har satts upp på minareter i vissa städer för att skjuta civila som går ut på gatorna eftersom det råder undantagstillstånd och utegångsförbud.
 
-De som mördas kan inte begravas eftersom familjer riskerar också att skjutas ihjäl ifall de ger sig ut. Så kropparna förvaras i frysboxar i kök hemma hos anhöriga!
 
-Det pågår en oacceptabel förföljelse av kurder och det påminner mycket om det som skedde i Nazityskland på 30-talet mot judarna.
 
-Då visste vi inte men idag vet vi det.
 
Min fråga till dessa hjärndöda journalister är varför de inte skriver om händelserna objektivt. Ingår inte det i journalistikens etik? Att de återger nyheterna som de är? Tjänar de något på att inte göra det är nästa fråga? Det är så pass allvarligt att det är lätt att misstänka att de kan vara mutade till och med?! Eller är de så pass lata eller korkade i huvudet att de enbart läser hurriyetdailynews och återger nyheter till Sverige utifrån det? De kan börja läsa BBC eller CNN till och börja med eller så borde samtliga borde få sparken.
 
För det som pågår är långtifrån protester. 110 människor har dödats med olika medel och det är inte över än! Människor är frihetsberövade i sina egna hem! Varför informerar de inte svenskmedia om det som pågår inför våra ögon? Förstår de inte att de bidrar till anarkin som pågår? Förstår de inte allvaret i det som är i full gång? Att de sträcker en hjälpande hand till en fascistisk diktatur som uppmanar sitt eget folk till mord, som hetsar sitt folk till terror och vandalisering och förföljelse? Att Erdogan har skapat detta kaos för att få sitta på tronen som den sultan han vill bli?
 
Därtill hörs det röster från turkar: ”Vi rensade Turkiet på armenier och det är dags att vi rensar Turkiet på kurder också.”
 
Well det där var ju också en protesaktion på 10-talet fast armenier ligger under jorden-i miljonantal och Turkiet är rent från zo:n! Med rejäl draghjälp från svenska journalister är de på god väg att rensa de säger lo också. Att inte berätta om det fruktansvärda är en journalistisk skandal.
 

Talade kurdiska dödades

12003964_1476549932646675_4605861653394629593_nJag känner att svensk media inte uppmärksammar det som sker i Kurdistan och Turkiet. Eftersom de inte gör det har jag själv skrivit flera korta texter om det och mailat till tidningarna men de ”har inte plats” trots att de hade plats för prinsessan Victorias graviditet, läste jag dagen efter ena mailet! Jag känner därför att jag måste fortsätta skriva om det i hopp om att de som läser det delar det vidare eller skriver själva en eller två rader om det på sina sociala medier.

Så att det bildas en opinion, så att vi så småningom får ett slut på eländet, så att människor kan få börja leva ifred. För det som sker där är en folklig tragedi. Människor skjuts till döds för sånt som vi inte ens kan få dagsböter för här i Sverige. Det råder undantagstillstånd i många städer och det betyder att turkiskt militären har fria händer. Situationen är som 60-talets USA då svarta blev måltavlor för ”folkgarden” , som 70-och 80-talets apartheids Sydafrika, eller som 90-talets Yugoslavien då muslimer mördades på löpande band. Mer än 100 civila har dödats av turkiskt ”ordningsmakt” under de gångna tre veckorna. Det är ett pågående folkmord enligt många rättsbalkar.

På bilden nedan ser vi en likkista. 21 årige Akbaş ligger däri. Han lynchades för att ha talat kurdiska i telefon då han gick på gatan, kanske på väg hem från jobbet. Det hände i Istanbul men han var från Elih, 1500 km bort. Det kanske var hans mor han pratade med när han blev attackerad. Hans mor kunde säkerligen inte turkiska.